Lärjeholms gård, Hjällbo 55:1 (tidigare 60:1), i Göteborg blev den 21 december 1973 byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.^[1] Gården ingår från 1991 i Higabs fastighetsbestånd.^[2] Adressen är Lärjeholmsvägen 12 sedan 1987.^[3][4]

Gården är belägen ungefär nio kilometer nordost om centrala Göteborg.^[5] Huvudbyggnaden ligger 150 meter från Göta älv. Mellan gården och älven går E45:an och järnvägen.^[2] I söder utgör Lärjeån gräns för gårdens tomt. Rester av den gamla trädgårdsanläggningen omger byggnaderna. Öster om Lärjeholms gård finns en välvd stenbro över Lärjeån.^[6]

Beskrivning av byggnaden

Manbyggnaden är av trä, panelad och gulmålad och har ett stort tegeltäckt mansardtak. Huvudbyggnaden är i sengustaviansk stil med sparsamma dekorationer i klassicistisk stil, tidstypiskt för en svensk herrgård. Den är symmetriskt utformad och har fasader i gulmålad locklistpanel. Huset är uppfört i två våningar med oinredd vind. Huvudbyggnadens ursprungliga planlösning är delvis bibehållen. Av de två flyglarna finns idag endast en kvar. Flygelbyggnaden är uppförd i samma gulmålade locklistpanel som huvudbyggnaden och har ett liknande tak. Flygeln moderniserades invändigt 1974.^[2]

På huvudbyggnadens framsida finns tre ingångar. Den centralt placerade huvudentrén på framsidans mitt var till för husets ägare och familj. De två yttre ingångarna leder till husets första våning där kök och utrymmen för tjänstefolk fanns. Den andra, finare våningen är den som ägaren och hans familj bodde i. Här är takhöjden och fönstren en aning högre än i våningen under. Den inre planlösningen är i stort sett likadan som vid uppförandet. I ett utrymme i källaren syns spåren från medeltiden. Källarutrymmet är i grovhuggen sten med ett lågt tunnvalvstak och har klarat såväl eld som tidens tand.^[6]

Tidigare ägare: Nipertz, Lilliehöök, Alströmer och Wachtmeister

Gården är känd från mitten av 1400-talet. Den nuvarande sengustavianska huvudbyggnaden och två flyglar uppfördes omkring år 1800. Gården har en delvis okänd historia, som går tillbaka till medeltiden. Lärjeholm omnämns första gången i ett köpebrev från 1463 då riddare Erik Nipertz köpte en tomt av Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson. Nipertz var åren 1457–70 ståthållare på Älvsborgs slott. Nästa dokumenterade ägarbyte var 1552 när Gudmund Börjesson köpte Lärjeholm.^[2]

År 1601 blir Gustav Vasas svägerska grevinnan Ebba Lilliehöök ägare till Lärjeholm. Om ”grev Ebbas” hårda regemente sägs det, att borgarna i Nya Lödöse klagar: Fru Iba gör mykin forendring på stadz Egor med våld, och velie intaga vår boskap för att slå och fördärva. Den 29 september 1609 dog grevinnan på Lärjeholms gård. Under 1600-talet utsätts Lärjeholm flera gånger för danskarnas härjningar.^[7]

Från 1600-talet och framåt beskrivs Lärjeholm som ett säteri. Det är inte känt i vilken omfattning säteriet var bebyggt eller hur byggnaderna såg ut, men troligen fanns här en större huvudbyggnad med tillhörande ekonomibyggnader.^[8] Den danska hären brände ner Lärjeholms säteri 1645, men redan samma år byggdes det upp igen. Bland ägarna under 1600-talet märker man bland andra fältmarskalkarna Herman Wrangel och Krister Horn, medan det under 1700-talet var mindre krigiska, men förmögna köpmän från Göteborg som innehade säteriet, liksom industrimannen Jonas Alströmer.^[9]

År 1791 köptes Lärjeholm av amiral Claes Adam Wachtmeister, måg till den rike John Hall den äldre. Säteriets utseende en höstdag år 1803 har avbildats på en så kallad mezzotint. Det återger huvudbyggnaden från älvsidan mot vilken Lärjeån slingrar sig fram genom en nyligen anlagd park i engelsk stil. Redan i början av 1700-talet hade man en vacker allé, blomster- och fruktträdgårdar, grönsaksodlingar och ett par stora dammar där man födde upp rudor, braxnar och karpar.^[9]

År 1811 förvärvades Lärjeholms gård av köpmannen Abraham Robert Lorent, som hade gjort sig en förmögenhet på handel med bomull, socker och slavar. A.R. Lorent grundade sockerbruket vid Klippan 1808 och porterbryggeriet 1813. Han fortsatte även att bedriva handel och sjöfart samt brännvinsbränning. Lorents verksamhet gynnades av Napoleons kontinentalblockad, men då den så kallade briljanta tiden kom till sin ände i och med Napoleonkrigens slut kom Lorent i ekonomisk svårighet. På Lärjeholm bedrev han bland annat svinavel framgångsrik. A.R. Lorent dog 1836 och samma år ansökte hans bror om konkurs för de Lorentska bruken. År 1840 såldes Lärjeholm vidare för 91 300 riksdaler till herr J.C.E. Nolleroth.

Det var troligen Wachtmeister, som lät uppföra den huvudbyggnad, som finns kvar ännu idag. I samband med detta tillkom två flygelbyggnader. Den ena flygeln brann ner och byggdes aldrig upp igen, medan den andra finns kvar. Gården uppvisar inga tecken på yttre förändringar sedan denna tid.^[6]

Staden blir ägare – för vattnets skull

Göteborgs stad köpte Lärjeholms gård 1895. Anledningen till köpet var att kunna säkerställa kvaliteten på dricksvattnet till staden. I egendomens mark finns ett stort sandlager genom vilket det tillrinnande vattnet från älven filtreras på ett naturligt sätt. Under 1900-talet blev Lärjeholms gård behandlingshem. Från 1920 och framåt var gården hem för alkoholister, och från slutet av 1940-talet fungerade gården som en del av Lillhagens sjukhus. En utvändig restaurering av huvudbyggnaden skedde 1984 och 1992–95. Idag finns på gården behandlingslokaler, bostad och trädgårdsmästeri.^[12] Gården är uthyrd till ett motivations- och utredningshem inom Gryning Vård AB.^[2]

Läs hela artikeln om Lärjeholms gård på Wikipedia.

Text: Artikeln Lärjeholms gård på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Kvarteret Löjtnanten är en bostadsbyggnad i stadsdelen Haga i Göteborg, vilken upptar hela kvarteret med samma namn. Byggnaden har fastighetsbeteckningen Haga 6:1 och adresser vid Västra Skansgatan 4, Kaponjärgatan 3, Haga Nygata 8 och Haga Östergata 7.

Huset uppfördes 1904 på initiativ av Robert Dicksons stiftelse, som fortfarande äger fastigheten. Arkitekt var Hans Hedlund.^[1][2] Kvarteret är byggnadsminne sedan 19 september 2007.^[3]

Beskrivning

På denna tomt lät stiftelsen ursprungligen bygga sex trähus 1858. Dessa revs redan 1902 och ersattes med nuvarande byggnad, ofta kallad ”Slottet i Haga”. Huset hade ursprungligen platt tak omgärdat av räcken, som var avsett som rekreationsyta för hyresgästerna.^[4]

Trähusen som Robert Dicksons stiftelse uppfört i kvarteret Löjtnanten ersattes med ett enda stort stenhus och denna gång anlitades arkitekten Hans Hedlund. Den nya byggnaden fick lägenheter med 1-2 rum och kök vilket var det vanliga i Haga. Stiftelsens bostäder var bättre utrustade än de flesta och det fanns också annat, som gjorde att huset skiljde sig från de övriga i stadsdelen.

På taket byggdes en terrass för hyresgästerna. Vid två av kvarterets gatufasader anlades planeringar på förgårdsmark och flera trapphus hade ingång både från gården och direkt från gatan. Storleken och den borg- eller slottsliknande arkitekturen samt bostädernas relativt höga standard gav byggnaden en speciell status. Många Hagabor kallades kvarteret för ”Slottet”.^[5]

Historik

Läs hela artikeln om Kvarteret Löjtnanten på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Löjtnanten på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Göteborgs konstliv har precis som övrig kultur i Göteborg alltid haft en internationell prägel, inledningsvis främst med influenser och genom personer från Tyskland och Nederländerna, men senare även England, Danmark, Finland, Norge och under 1800-talets andra hälft, från Frankrike. Under lång tid präglades konstlivet även av en stor självständighet i förhållande till huvudstaden. I Göteborg var det en borgerlig elit fokuserad på handel, som var de dominerade kulturkonsumenterna vilka skapade grogrunden för kulturlivet, istället för kungahuset och adeln, som så länge dominerade kulturlivet i Stockholm.

Den här artikeln fokuserar på infrastrukturen för konst i Göteborg fram till 1800-talets slut, framväxten av ett mer offentligt konstliv med utbildningar, utställningar, grupper, organisationer och institutioner.

Det tidiga konstlivet fram till och med 1700-talets slut

Det tidiga konstlivet i Göteborg var föga offentligt utöver det måleri som förekom i kyrkorna. Bildkonsten skapades av hantverksskråna och av enstaka målare, ofta utbildade i Tyskland. Målarämbetet i Göteborg grundades 1702 och samlade då mästare – inte bara i Göteborg, utan från hela västra Sverige.^[1] De som inte ville bli del av organisationen, eller inte klarade mästarprovet, fick inte verka i staden och de som gjorde det ändå, förföljdes och baktalades. Kring sekelskiftet hade ämbetet blivit en helt hantverksbetonad organisation för dekorationsmålare, men trots det såg många utbildade målare vid Konstakademien sig fortfarande tvungna att bli medlemmar i ämbetet långt in på 1800-talet för att kunna vara verksamma i Västsverige.^[1]

För konstnärer bestod länge uppdragen främst av tak- och tapetmåleri i kyrkor, men Göteborg var också ett centrum på bildhuggarsidan, med mästare som Hans Swant, Marcus Jäger den äldre och den yngre som skapade altaruppsatser och predikstolar. År 1638 placerades fyra järnlejon av bildhuggare Hans Swant vid brofästena av träbron Lejonbron och 1639–1640 fick samme bildhuggare beställning på fyra träskulpturer, vardera cirka 2,5 meter höga, till kämpebron, föreställande de mytologiska kämparna Starkodder, Vitolff, Arngrim och Halfdan.^[2] Dessa skulpturer av Swantz skulle kunna beskrivas som Göteborgs första offentliga konstverk.

Under senare hälften av 1700-talet börjar intresset för konst att märkas i samhället även utanför kyrkobyggnaderna, men enbart hos den bildade ämbetsmannaklassen.^[3] Den första större konstsamlingen i Göteborg var Gustaf Adolf Sparres (1746–1794) privata tavelgalleri i Sahlgrenska huset vid Norra Hamngatan 14. Sparre ägde som mest ett hundratal målningar som han bland annat införskaffat i England, Belgien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna och han hade, näst Gustav III, sin tids största konstsamling i Sverige.^[4] I samlingen fanns verk av bland andra David Tenier, Rembrandt, Jacob Jordaens, Philips Wouwerman, Isack van Ostade, Gerard Terborch och Chardin.^[4] Före de offentliga museernas tillkomst fungerade sådan här privata konstgallerier som studieobjekt för tidens konstälskare, men självklart var det bara en liten skara personer ur de högre klasserna som fick tillgång till dessa rum.

1800-talet

Ritskolorna

Under 1800-talets första hälft blev det populärt att lära sig teckna och måla akvarell, inte minst för yngre kvinnor, då det sågs som ett led i en god uppfostran. Några konstnärer som ägnade sig åt att lära ut detta i Göteborg var J. A. Beyer (1780–1834), Gustaf Brusewitz, Jacob Liljegren, Johan Rodin, Casper Fr. Schmidt, Carl Reinhardt och P. M. Billman.^[5][6] Den danske konstnären Lars Hansen (1813–1872) från Bornholm startade en rit- och målarskola enbart för kvinnor i Göteborg, som var aktiv från början av 1840-talet. Konstlivet i Göteborg under denna tid var i stor utsträckning intim och tillbakadragen och där spelade kvinnorna en viktig roll. Många av dem har glömts bort, men exempelvis systrarna Nonnen, där främst Emily Nonnen gjorde sig känd, startade själv en ritskola 1842.^[5]

De första konstutställningarna

De första offentliga bildkonstutställningarna i Göteborg arrangerades 1842 i Bloms lokaler och organiserades av Konst- och slöjdföreningen instiftad samma år av professor Carl Palmstedt. Redan på deras första möte den 17 mars 1842 presenterade föreningens medlemmar ett 50-tal av sina egna verk i Bloms sal.^[7] Av dessa var 36 oljemålningar medan övriga var teckningar eller akvareller. Efter att Palmstedt öppnat mötet med att förklara föreningens syfte och sedan gått igenom viktiga händelser ur den svenska konsthistorien lästes en avhandling om färgernas kontrast. På eftermiddagen öppnades utställningen för allmänheten, och höll öppet fram till klocka fem samma dag då utställningen stängdes och tavlorna plockades ned.^[8]

Den första större offentliga konstutställningen i Göteborg som varade längre än en dag, arrangerades samma år, av samma förening och i samma lokaler. Utställningen pågick från juli till augusti och hade en publik på cirka 2000 personer^[1] vilket alltså utgjorde ungefär var tionde göteborgare. För ansvaret att arrangera utställningen hade man engagerat konstnären och professorn Johan Gustaf Sandberg, med assistans av major Lagerborg, arkitekten Victor von Gegerfelt och skulptören Johan Peter Molin.^[9] Utställningen omfattade måleri av svenska konstnärer, slöjdföreningens egna medlemmar, men även 21 målningar av danska konstnärer från Köpenhamn. Utöver detta omfattade även utställningen konsthantverk och fotografi i form av en galvanografi av Molin och en dagerrotyp av Johan Leonard Björkfeldt.^[9]

De danska och norska kontakterna

Vid mitten av 1800-talet var de konstnärliga kontakterna mellan Göteborg och Köpenhamn mycket livliga, mer än de var med Stockholm, och snart skulle liknande kontakter tas med Norge.^[10] År 1850 kom konstnären Geskel Saloman till Göteborg för att vara med på sin brors bröllop. Saloman var född 1821 i Tønder i Schleswig och utbildat sig vid Konstakademien i Köpenhamn. I Göteborg fick han en mängd porträttbeställningar, blev därför kvar och 1855 gifte han sig med en göteborgska.^[10] Saloman skulle på flera sätt bli en viktig aktör för utvecklingen av Göteborgs konstliv fram tills han flyttade till Stockholm 1871 för att bli professor vid Konstakademien.^[10]

Slöjdföreningen och konstföreningen

Skråväsendet avskaffades 1846 och den 15 december samma år grundades Slöjdföreningen i Göteborg, vilket var en omorganisering av den tidigare Konst- och slöjdföreningen – nu med större fokus på att främja svenskt konsthantverk, hantverksindustri och slöjd. Även denna gång var det den dåvarande rektorn för Chalmersska slöjdskolan, professor Carl Palmstedt, som var ordförande. Redan i december 1848 startade föreningen en skola i ”före detta Bergströmska huset” på Östra Hamngatan 32, mitt emot Gustaf Adolfs torg, med 20 elever. Inledningsvis lärde man ut räknekonst, välskrivning, svenska, historia, geografi, ritning- och frihandsteckning. Sommaren 1849 tillkom lektioner i modellering under ledning av målaren Axel Fahlcrantz.^[11] Slöjdföreningens skolan fick från början en mycket stor betydelse för Göteborgs konstliv och många konstnärer fick där sin grundläggande utbildning.

När Konst- och slöjdföreningen upphörde hade det uppstått ett behov för en ny förening. År 1854 grundades Göteborgs konstförening på initiativ av konstnären Geskel Saloman och Sven Adolf Hedlund, politiker och redaktör vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Fokus för föreningen var att stödja konstnärer genom att köpa och ställa ut konst men även att anordna konstlotterier bland medlemmarna. Samma år fick Göteborg sin första egentliga offentliga staty, i och med uppförandet av bronsskulpturen Gustav II Adolfs staty av Bengt Erland Fogelberg, på Gustaf Adolfs Torg.

Offentliga föreläsningar

På 1840-talet hade man i staden börjat anordna offentliga föreläsningar, bland annat i samarbete med Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, som grundats redan 1773.^[12] År 1853 grundades Vetenskapens vänner och 1864 bildades där en styrelse för organiseringen av vetenskapliga föreläsningar.^[13] Fokus var den nya vetenskapen och då främst naturvetenskap, men även filosofi och kulturhistoria fick plats.

Konstföreningens första utställningar

Konstföreningen hade i sina stadgar slagit fast att man i slutet av varje år skulle arrangera en utställning där alla konstföremål som inköpts skulle visas upp, varefter den årliga lottningen skulle verkställas.^[14] Men den första utställning som de arrangerade och som öppnade bara någon dag efter avtäckningen av Gustav II Adolfs statyn, den 21 november 1854, presenterade några göteborgares privatägda målningar. För detta fick det lov att vara i en lokal på Skeppsbron som kallades Badhusets rotunda och utställningen pågick i tre dagar.^[14]

Konstföreningen hade höga ambitioner vad gällde utställningar, och i pressen uttalade de att det kunde bli åtta till tio stycken om året.^[14] Så redan i februari året därpå var de tillbaka i Badhusets rotunda, och under den kommande perioden ställde de sedan även ut i Börshuset, i Bloms sal^[1] i byggmästare Malmbergs hus vid Östra Larmgatan och i Otterdahlska huset vid Lilla Torget. Varje utställning omfattade ungefär 20–30 verk och verkar ha varit välbesökta.

Föreningens medlemsantal ökade stadigt. På förslag av ledamoten Geskel Saloman började man 1856 att avsätt 10 % av inkomsterna i en fond för att skapa en konstsamling. Det första verk som köptes in var en målning av Marcus Larson föreställande ett vattenfall.^[15]

Göteborgs museum

Lokalbehovet för utställningar, föreläsningar och liknande var skriande. En som engagerade sig extra mycket i denna fråga var S.A. Hedlund. Tillbaka efter en resa till London och ett besök vid South Kensington Museum^[16] tog han kontakt med grosshandlare A.F. Ericson jr., naturhistoriska museets intendent August Malm och Göteborgs konstförenings intendent, arkitekten Victor von Gegerfelt för att diskutera grundandet av ett liknande museum i Göteborg.^[16] Det ursprungliga förslaget omfattade den naturhistoriska samling som sedan tidigare presenterades i två undermåliga rum i Ostindiska huset, Göteborgs konstförenings tavelsamling och ett bibliotek.^[16] Utöver dessa permanenta delar skulle museet även ha tillfälliga utställningar.^[16]

Valet på lokal föll på Ostindiska huset, det vill säga före detta Ostindiska kompaniets stora magasinsbyggnad på Norra Hamngatan. Byggnaden ägdes då till hälften av staden och till hälften av staten.^[16] I början av 1861 fick man tillgång till delen som tillhörde staden och den 15 mars 1861 stiftades Göteborgs museum. Museets tavelsamling ökade snabbt men man presenterade även annan konst. I juli 1862 hade en sal upplåtits åt flera målningar som Göteborgs konstförening hade till försäljning, vilket alltså kan ses som en sorts tidigt konsthallsverksamhet.^[17] För museets tavelgalleri förekom det också att stadens borgare lånade ut verk ur sina samlingar.^[17] Redan året därpå tryggades lokalbehoven, när Kungl. Maj:t den 24 april 1863 för all framtid, kostnadsfritt upplät Kronans andel i Ostindiska huset – inte bara för museets utan även för Slöjdföreningens skola och för Göteborgs konstförening. I och med detta fick konstföreningen en tillräckligt stor permanent utställningslokal, samtidigt som skapandet av en konstsamling främst landade på föreningen.^[18] År 1863 anslog konstföreningen medel för att inreda ”Nya Konstmusei Galleri” och den 20 april 1865 donerade de elva målningar till museet i utbyte mot att tillhandahålla kostnadsfri utställningslokal, möteslokal och lokaler för förvaring av packlådor och liknande.^[18] Under de kommande tio åren donerade föreningen ytterligare ett 20-tal målningar till museet.

I februari 1876 avled grosshandlaren och konstsamlaren Bengt Erland Dahlgren varmed en fond instiftades som bar han och hans fru Anna Lisa Dahlgrens namn. Fondens avkastning skulle användas till inköp av konst till Göteborgs museum. Utöver detta testamenterade Dahlgren merparten av sin stora konstsamling till museet. Fonden var så pass stor att konstföreningen 1878 inte längre tyckte sig behöva donera 10 % till museet varför detta upphörde.^[19]

Göteborgs Musei ritskola grundas

I april 1865 slogs de konkurrerande skolorna Göteborgs hantverksskola och Slöjdföreningens skola samman. Samma år grundades Göteborgs Musei ritskola – som även den placerades i Ostindiska huset – alltså skolan som skulle bli utgångspunkt till Göteborgs konsthögskola. Bakom initiativet låg än en gång S.A. Hedlund och Geskel Saloman, tillsammans med Bengt Erland Dahlgren som från allra första början understödde skolan ekonomiskt, och fortsatte att göra det även efter sin död genom den fond som bar han och hans frus namn.^[20] Skolan invigdes den 4 oktober 1865 med Saloman som föreståndare, och tillsammans med två manliga och tre kvinnliga lärare^[21], varav en var Hilda Lindgren, hade de redan från start cirka 170 elever per år, med jämn könsfördelning. Dessa var till stor del elever vid stadens skolor, som här fick kompletterande undervisning. År 1869 inrättades den första klassen i måleri och efter hand fick skolan allt mer en inriktning mot vuxna elever. När Salomon flyttade till Stockholm tog arkitekten Victor von Gegerfelt över som föreståndare.^[21]

Eftersom elevantalet växte både på Slöjföreningens skola och Göteborgs Musei rit- och målarskola planerades en ny egen byggnad för den första skolan intill Chalmers på Vasagatan 50.^[22] Bygget drog dock ut på tiden, men i oktober 1876 flyttade skolan in i de nya lokalerna. Tio år senare skulle även Göteborgs Musei rit- och målarskola flytta till nya lokaler.

Nordiska konstutställningen och konstnärs- och ritlärarmöte 1869

Sommaren 1869 arrangerades Nordiska konstutställningen i Göteborg organiserad av Göteborgs konstförening, vilket var den dittills största offentliga konstutställningen i Göteborg med sina cirka 580 verk från hela Norden.^[23] Av dessa utgjorde cirka 350 av oljemålningar av mer än 100 konstnärer. Utöver detta omfattade utställningen även en historisk avdelning med avlidna konstnärer, en liten avdelning med engelska oljemålningar ur Robert Dicksons samling och en mängd teckningar och arkitekturteckningar.^[24] Den öppnade 14 juni, pågick i sex veckor och utställningslokal var Elementarläroverket.^[23] Den dominerande stilen representerades av Düsseldorfskolan^[24] men här fanns även representanter för det nya friluftsmåleriet som några år senare skulle bli den mest betydelsefulla konstriktningen.

Utställningen var en publiksuccé med närmare 14 000 besökare, och detta vid en tidpunkt då det levde ungefär 50 000 personer i Göteborg.^[24] Åttio oljemålningar såldes och inköpssumman överskred 40 000 riksdaler riksmynt.^[24] Det var på denna utställning som Pontus Fürstenberg köpte sina första konstverk.^[24]

I samband med utställningen hölls även ett tre dagar långt konstnärs- och ritlärarmöte i Göteborg med femhundra anmälda deltagare.^[23] Under mötet dryftades nio huvudfrågor: Hur bör det nationella i konsten förstås? Bör konsten sträva efter att i sina alster företrädesvis framställa det nationella? Övriga frågor fokuserade på byggnadskonst och bildhuggeri, konstens betydelse i vardagslivet, allmänheten och konstsmaken, konstföreningarnas roll samt ritundervisningen i skolorna.^[23] Både utställningen ock konstnärs- och ritlärarmöte invigdes av kung Karl XV som även följde diskussionerna under mötet som hade över 500 deltagare.^[24] Ett resultat av mötet var en resolution som deltagarna förenade sig om, som ställdes till Nordens regeringar att årligen bevilja anslag till inköp av konst från grannländerna.^[24]

1871 års konstutställning

Tre år efter den stora succén med en nordisk konstutställning arrangerade konstföreningen åter en stor skandinavisk utställning – nu i anslutning till 13:e allmänna svenska lantbruksmötet som hölls sommaren 1871 i Göteborg.^[25] Konstutställningen presenterades i lokaler på Chalmerska slöjdskolan på Storgatan 43, omfattade cirka 200 verk, i huvudsak oljemålningar och även denna gång var publiktillströmningen god. Drygt 5 600 besökare och ungefär 6 000 lotter såldes i konstlotteriet. För en del av vinsten köpte konstföreningen genremålningen Bengt Nordenbergs En gammal skåning med sina lyxartiklar som de donerade till Göteborgs museum.^[25][a] Genremålningar sålde absolut bäst på utställningen, men där fanns även andra uttryck. Exempelvis presenterade Olof Hermelin en landskapsmålning inspirerad av impressionismens föregångare.^[25]

Sällskapet Gnistan

Under andra halvan av 1800-talet förekom det ett flertal försök att skapa kulturella och vetenskapliga sällskap i Göteborg, några sådana var Vetenskapens vänner som upplöstes 1870, Vargklyftan som mer fungerade som en ordenssällskap, och Diskuterande sällskapet.^[26] Ingen av dessa sammanslutningar blev speciellt långlivade men de visade att det fanns ett behov i staden av en sammanslutning för författare, konstnärer, vetenskapsmän och allmänt kulturintresserade medborgare. Idén om en sådan föreningen fanns parallellt hos flera personer, men det blev Wilhelm Berg och Sällskapet Gnistan, grundat 1878, som kom att bli den samlingspunkt som så många efterfrågat.^[26] Några som tillhörde sällskapet från början var konstmecenaten Pontus Fürstenberg, arkitekten Victor von Gegerfelt, journalisten och fotografen Aron Jonason, konstnären och konstintendenten vid Göteborgs museum Berndt Lindholm, författaren och akademiledamoten Victor Rydberg, och bibliotekarien vid Göteborgs museum Karl Warburg.^[26] Gnistan sammanträdde en gång i månaden med undantag från de tre sommarmånaderna. Ibland hölls det föredrag och nästan alltid förekom det någon form av utställning eller förevisning. År 1878 hade sällskapet 27 medlemmar, vilket 1892 hade ökat till 140 stycken.^[26]

Nordiska konstutställningen 1881

Utöver Gnistans sociala sammankomster verkade sällskapet för att förbättra förutsättningarna för konst och konsthantverk i Göteborg.^[26] Detta resulterade exempelvis i en konstslöjdsutställning 1880. Utställningen blev en stor publikframgång vilket gjorde att man redan året därpå gav sig på att arrangera en konstutställning. Nordiska konstutställningen genomfördes sommaren 1881 och var den dittills största konstutställningen i Sverige, med 308 nordiska konstnärer som tillsammans presenterade omkring 750 verk, varav 308 oljemålningar och 59 skulpturer.^[27] Utställningen hölls i Konstslöjdskolans lokaler,^[28] höll öppet mellan 3 juni och 2 augusti, hade över 19000 betalande beökare^[29] och det såldes konstverk för ett belopp av omkring 100 000 kronor. Nu hade Düsseldorfskolans måleri fått ge vika och utställningen dominerades av naturalistisk konst inspirerad av den franska skolan.^[29] I samband med utställningen hölls 10–12 juni även ett konstnärsmöte där omkring 150 konstnärer deltog.^[27]

Fürstenbergska galleriet

1880-talets första hälft var en glänsande period för Göteborg som konststad. Nu togs initiativen som exempelvis Geskel Saloman och S.A. Hedlund tidigare drivit över av ett antal rika och kulturintresserade göteborgsfamiljer, som Dickson, Bratt, Lindström och Röhss – men först och främst av Pontus Fürstenberg och hans fru Göthilda.^[30] År 1880 hade Pontus Fürstenberg gift sig med miljonärsdottern Göthilda Magnus och därmed fanns den ekonomiska grund som möjliggjorde ett mecenatskap i stor stil. År 1883 besökte Fürstenberg i sällskap med Ernst Josephson den nordiska konstutställningen i Köpenhamn. Där fick han även uppleva några av sina släktingars privata konstsamlingar, vilket födde idén om ett eget Fürstenbergskt galleri. Tanken var att pryda hemmet med konst och att det skulle byggas ett galleri på hans palats i Brunnsparken – en samlingsplats för kulturen.^[30]

På grund av den nya dragningskraft som konststaden Göteborg utövade, och på grund av Köpenhamnsutställnigen, så samlades en mängd konstnärerna i staden hösten 1883 – däribland Ernst Josephson, Per Hasselberg, August Hagborg, Geskel Saloman, Victor von Gegerfelt, Anders Zorn, Hugo Birger, Karl Nordström och Carl Skånberg och i november samma år framträdde flera av dem i en utställning på Göteborgs museum, sammanställd av Göteborgs konstförening.^[31]

Året därpå besökte makarna Göthilda och Pontus Paris där de köpte konst för 34 000 kronor. Arkitekten Adrian Peterson fick i uppgift att förvandla övervåningen i Fürstenbergska palatset till ett privat museum. Skulptören Per Hasselberg smyckade med takfris och skulpturer, även Carl Larsson hjälpte till att smycka och våningen inreddes med takfönster och fick elektricitet. År 1885 öppnades Fürstenbergska galleriet för allmänheten som presenterade den samtida svenska, danska, norska och franska ledande konsten.

Utöver att köpa och visa upp konsten, och på det sättet stärka konstlivet, så blev Fürstenbergska galleriet också en samlingsplats för många konstnärer, främst den unga oppositionen, men paret donerade också en mängd verk till Göteborgs museum och till Nationalmuseum.^[30]

Valandhuset och den nordiska konstutställningen 1886

Redan 1882 hade konstföreningen på förslag av Berndt Lindholm börjat diskutera en flytt ifrån Göteborgs museum, vars lokaler började bli för små för alla verksamheter som trängdes i huset.^[32] Konstföreningens ekonomi var vid den här tiden god och 1884 var medlemsantalet nästan 700. Självförtroendet var gott och när Stockholms konstförening i mitten av 1880-talet upplöstes och precis som många andra regionala konstföreningar uppgick i Sveriges allmänna konstförening, så tackade Göteborgs konstförening nej.^[32] År 1883 erbjöd Fürstenberg en donation på 30 000 kr för att bygga en ny konstlokal i staden men donationen gick istället vidare till Sällskapet Gnistan. På deras initiativ bildades aktiebolaget Valand, som engagerade den unga arkitekten Ernst Krüger att bygga konstpalatset Valand på Vasagatan. Konstföreningen förband sig tidigt i planeringen att hyra in sig i byggnaden.

För att fira invigningen av de nya lokalerna som stod färdiga 1886 arrangerade konstföreningen och Gnistan ännu en Nordisk konstutställning. Utställningen pågick mellan 16 augusti och 26 september, 287 konstnärer deltog, varav 183 svenska, 38 norska, 38 danska och 15 finska. Därutöver medverkade även fyra engelska konstnärer med svenskt påbrå.

En regel för utställningen var att inget verk skulle vara från tiden före 1881, året då den förra stora Nordiska konstutställningen arrangerades i Göteborg. Utställningen visade också upp mycket av det senaste. Här fanns exempelvis flera av de danska Skagenmålarna som Anna Ancher, P. S. Krøyer och Michael Ancher och de svenska Opponenterna, som Karl Nordström, Per Hasselberg, Richard Bergh, Ernst Josephson, Carl Larsson och Georg Pauli.

Konstnärsförbundet och opponenterna

Precis som 1881 arrangerades parallellt med utställningen ett konstnärsmöte, som diskussionsmässigt främst dominerades av den splittring som bildats mellan de akademiska målarna och de yngre opponenterna. Ernst Josephson hade under lång tid varit missnöjd med den enligt honom föråldrade utbildningen vid Konstakademien. Naturalismen hade fått fäste i konsten och han menade att detta också måste få genomslag i utbildningen.

Tillsammans med ett 80-tal konstnärer av samma åsikt hade han bildat Opponentrörelsen, och den 27 mars 1885 hade de skriftligen framfört krav till Konstakademien om en modernisering och reformering av konstutbildningen, utställningsverksamheten och konstnärsstödet. Kraven avvisades vilket ledde till att opponenterna den 16 augusti 1886, samtidigt som den stora Nordiska konstutställningen pågick, bildades Konstnärsförbundet på Anders och Emma Zorns hotellrum på Hotell Christiania.^[33] Året därpå publicerade de den lilla broschyren Hvad bör staten göra för konsten? som blev något av gruppens program och samma år arrangerade de en utställning som visades i både Göteborg och Stockholm.

Konstskolan Valand

Även om inte Konstakademien gick opponenterna till mötes så kom gruppen att få en konstskola med den form av utbildning som de efterfrågade. År 1886 anställdes opponenten Carl Larsson som ny föreståndare för Göteborgs musei rit- och målarskola – som nu flyttade in i det nya Valandhuset och därför allt oftare kom att kallas för konstskolan Valand^[34] – vilket blev en fri skola i deras smak. Carl Larsson var lärare där under två perioder: 1886–1888 och 1890–1892.

I övrigt var flera lärare där under 1800-talet också konstnärer som på olika sätt var kopplade till Opponentrörelsen, som Bruno Liljefors (1888–1889), Johan Ericson (1889–1890), Georg och Hanna Pauli (1892–1897) och slutligen Carl Wilhelmson (1897–1910).^[34] Av dessa blev även alla, utom Bruno Liljefors och Hanna Pauli, del av konstföreningens styrelse.^[34]

Utställningarna 1891 och 1896

År 1891 arrangerades Göteborgsutställningen, också kallad Industriutställningen, var en stor nationell utställning som presenterade en rad verksamheter kopplade till hantverk och industri. Till utställningen arrangerades även en stor konstutställning som blivit känd som Konstutställningen i Göteborg 1891. Återigen var det konstförening och Gnistan som arrangerade, med Pontus Fürstenberg som utställningskommitténs ordförande.^[35] Urvalskommittén bestod av konstnärerna Carl Larsson, Johan Ericson och Berndt Lindholm, tillsammans med Pontus Fürstenberg och författaren Wilhelm Berg. Utställningslokal var även denna gång Valandhuset^[35] och precis som tidigare skulle verken vara skapade efter den senaste stora utställningen, det vill säga 1886. Till skillnad från tidigare bestämdes det dock att man bara skulle fokusera på svenska konstnärer.^[35] Trots detta lät man i sista stund ett antal danska och norska konstnärer att delta, som Michael Ancher, Gerhard Munthe, Julius Paulsen och Christian Krogh.^[35] Med 299 oljemålningar, 82 akvareller, miniatyrer, pasteller och teckningar, och 55 skulpturer utförda av 192 konstnärer var det den näst största konstutställning som presenterats i Göteborg, efter den Nordiska konstutställningen 1881.^[35][36] Av konstnärerna var lite mer än en fjärdedel kvinnor.^[35] Denna gång var det framförallt skulpturerna som framhölls av kritikerna men man märker också att symbolismen, exempelvis med Georg Paulis målning Legend började göra sig gällande. Utställningen ansågs inte hålla samma kvalitet som 1886 och många av Pariskonstnärerna prioriterade att delta på Salongen där istället.

År 1896 invigdes det restaurerade och utbyggda Göteborgs museum på Norra Hamngatan, som nu bland annat fått en ny flygel. Detta firade konstföreningen med ännu en stor konstutställning. Även denna gång låg fokus på svenska konstnärer men även ett fåtal från grannländerna bjöds in. Utställningen omfattade cirka 500 verk av 167 konstnärer, men eftersom det samtidigt pågick stora utställningar i Berlin och Malmö så saknades många större namn.^[37] Det hela slutade med ekonomisk förlust och det blev den sista stora konstutställningen i Göteborg på över 20 år. Även om de båda utställningarna inte fick samma uppmärksamhet som tidigare så omskrivs de båda konstmötena som hölls samtidigt som mycket lyckade.^[37]

Slutet på en era

Under 1890-talet hade Göteborgs dragningskraft som konststad avtagit avsevärt.^[37] Även försäljningen av konst hade minskat, och trots att konstföreningen presenterade separatutställningar i sina lokaler i Valandhuset med konstnärer som Berndt Lindholm, Ernst Josepson, Zorn och Gallén-Kallela minskade föreningens intäkter. Lokalerna i Valandhuset var nu för dyra. Mot slutet av 1890-talet avgick Fürstenberg ur styrelsen och slutade även att inhandla konst.

Mycket såg mörkt ut, men det fanns också ljusglimtar. År 1896 flyttade konstnären Carl Wilhelmson till Göteborg på uppmaning av Pontus Fürstenberg för att bli föreståndare för Valand,^[38][39] där han verkade fram till våren 1910 och kom att bli en viktig inspiratör och handledare för många blivande göteborgskonstnärer.

Århundradet avslutades också med en konsthistorisk ljusglimt. I mars 1898 presenterade en stor fransk utställning med cirka 120 verk, med konstnärer som Paul Gauguin, Vincent van Gogh, Rodin, Antoine Bourdelle Pierre Bonnard och Édouard Vuillard; detta var en utställning som på många sätt pekade framåt mot ett nytt århundrade och en typ av modernism som under lång tid skulle dominera konstlivet.

Läs hela artikeln om Göteborgs konstliv under 1700- och 1800-talet på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs konstliv under 1700- och 1800-talet på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Magasinskvarteret var ett kvarter i stadsdelen Nordstaden i Göteborg. Kvarteret, som uppfördes i omgångar under åren 1867–1875, var beläget intill Packhusplatsen och omgärdades av den i sydväst, samt Packhusgatan åt älvsidan och Kvartersgatan åt Kvarnberget; nordost om kvarteret låg länscellfängelset. Magasinsbyggnaderna åt Packhusplatsen revs och ersattes med kontor och bostäder år 1887/1888. Magasinsbyggnaderna uppläts åt flera olika handelsföretag och ägandet skiftade genom åren. Kvarteret drabbades av flera eldsvådor, varvid den sista år 1963 medförde att den norra delen av kvarteret totalförstördes och fick rivas. Resten av kvarteret revs under 1980-talet. År 1994 uppfördes Kajskjul 8 ½ i kvarteret.

Historik

Det nya tull- och packhuset vid Packhusplatsen stod klart vid årsskiftet 1866/1867 och inflyttning skedde under våren 1867. Mellan tullpackhuset och bastionen Sankt Erik anlades en strandgata och intill kajen placerades två lyftkranar. Ett 400 fot långt och 61 200 kvadratfot stort kvarter avsattes för byggandet av magasinsbyggnader, vars tomtindelning fastställdes av Kungl. Maj:t den 2 maj 1862. De första tomterna lades ut till försäljning i maj 1865 och tomterna nummer 1 och 2 köptes av Rosendahls Fabriker AB för 34 743 kronor. Byggnaden som uppfördes på tomterna ritades av byggmästaren P.J. Rapp och stod klar ungefär samtidigt med tullpackhuset. Järnvägsspår hade då lagts ut längs Packhuskajen.^[1]

Från fabrikerna i Mölndal transporterades gods med hjälp av pråmar på Mölndalsån, eller via fordon på landsvägen mellan Mölndal och Göteborg till Magasinskvarteret. Från magasinet kunde vidare transport ske via järnväg eller fartyg.^[2]

Rosendahlsfabrikerna disponerade större delen av magasinsbyggnaden, men delar av den hyrdes ut till olika handelsfirmor, bland annat Lewin & von Holten, M. Levissons Söner och Lundberg & Kullberg. För Rosendahls kontors- och vakthållningspersonal fanns det bostadsutrymmen.^[2]

Tomten nummer 3 inköptes år 1871 av D.O. Francke, som överlät den till Göteborgs Handelskompani året därpå. Under åren 1872–1873 uppfördes fyra magasinsbyggnader på tomten. Uthyrning av magasinslokaler skedde till bland annat M. Levissons Söner, Ludwig Hartvig & Co, W. Röhss & Co och F. Hollender. Handelskompaniets magasin omorganiserades år 1875 och byggnaden överfördes till det nybildade AB Protector.^[3]

Göteborgs Magasins AB bildades år 1872 och bolaget förvärvade tomten nummer 4 samma år. Tomten vette mot Sankt Eriks torg och Magasinsbolagets byggnad stod färdig år 1875. Därmed var hela Magasinskvarteret färdigbyggt.^[4]

D.O. Franckes verksamhet baserades till stora delar på upplånat kapital och år 1879 inträffade ett krisår, varvid D.O. Francke, Rosendahls Fabriker och Göteborgs Handelskompani gick i konkurs. Francke uppnådde en ackordsuppgörelse, medan ett antal skuldmiljoner skrevs bort i Rosendahlsverkens konkurs och verksamheten övertogs av det nybildade Korndals AB. Göteborgs Handelskompanis verksamhet avvecklades. Till följd av detta blev Korndals AB ägare till Magasinskvarteret 1 och 2 år 1880 och Protector AB överlät Magasinskvarteret 3 till Brand- och Livförsäkrings AB Svea. Försäkringsbolaget sålde år 1894 fastigheterna till Göteborgs Magasins AB, som därmed kom att bli ägare av såväl nummer 3 som nummer 4, vilka kom att förenas.^[5]

I slutet av år 1885 köpte D.O. Francke Magasinskvarteret 1 och 2 och lämnade i maj 1886 in en begäran till byggnadsnämnden att få uppföra ett nytt fyravåningars stenhus med mansardvåning. Byggnaden skulle till övervägande delen användas till kontors- och bostadslägenheter. Den gamla magasinsbyggnaden revs och en nybyggnad, som stod klar 1887/1888, uppfördes i dess ställe. Byggnaden fick en helt annan fasad mot Packhusplatsen och karaktären på Magasinskvarteret 1 och 2 kom att skilja sig från nummer 3 och 4.^[6]

Vid D.O. Franckes död år 1892 var skulderna i Korndal så stora att såväl bolaget, som Franckes bo, försattes i konkurs. Franckes släkting Edward Francke med firma J.E. Francke i Stockholm köpte Magasinskvarteret 1 och 2. År 1897 såldes fastigheten till Göteborgs Magasins AB, som därmed kom att bli ägare till hela Magasinskvarteret. Göteborgs Magasins AB kom under de kommande åren att dras in i spekulationsverksamhet, varför företaget och dess huvudägare C.E. d’Orchimont i början av år 1913 försattes i konkurs. Fastigheterna kom därefter i olika ägares händer. I februari 1914 köptes nummer 3 B och C av Förenade Kaffeimportörers Rosteri Aktiebolag Triangeln, som lät bygga om fastigheten och flyttade in där år 1916. Nummer 3 A och D köptes i oktober 1915 av Malmsten & Bergvall, som lät bygga om den under åren 1917–1918. Nummer 4 såldes år 1916 till företaget H. Alpen och nummer 1 och 2 kom år 1920 att förvärvas av AB Skidbladner (Tycho Roberg).^[7]

Göteborgs Bank kom under 1920-talet att ta över fastigheten nummer 4 och år 1948 förvärvades den av Göteborgs stad, sedan Göteborgs hamn blivit intresserad av den för framtida behov. År 1963 inträffade en förödande brand i fastigheten, varvid huset skadades så svårt att det därefter revs. Fastigheten nummer 1 och 2 ägdes av företaget Skidbladner fram till år 1954, varefter den kom i familjen Robergs ägo. Är 1960 såldes även denna fastighet till Göteborgs stad.^[8]

Mittpartiet och större delen av kvarterets södra del revs år 1980. Den del där Bergman & Bergstrands kafferosteri låg var kvar till slutet av 1980-talet, då staden hade svårt att finna lämpliga ersättningslokaler.^[9]

I Kvarteret 35 Magasinet uppfördes år 1994 Kajskjul 8 ½ efter ritningar av B Cederlöf Arkitektkontor AB. Det används som lokal för Göteborgs Maritima Centrum.^[10]

Företag i Magasinskvarteret

Flera agentur-, kommissionärs– och speditionsfirmor hade sin verksamhet i Magasinskvarteret. Vissa hade både kontor och magasin där, medan andra endast hade sin magasins- och lagerverksamhet där. Tidiga hyresgäster var bland annat Rich. Lindström med agentur under några år på 1870-talet och Fr. d’Orchimont med agentur och kolaffärer under åren 1874–1878. C.E. d’Orchimont bedrev agenturverksamhet i kolonialvarubranschen och flyttade till Magasinskvarteret år 1885 och kom att bli intressent i Magasinsbolaget.^[11]

Agenturföretaget Löwenadler & Co, som grundats år 1887, kom år 1892 till Magasinskvarteret. Företaget var främst inriktat på tändsticksexport och företagets grundare Henrik Löwenadler var bror med Fredrik Löwenadler, som hade stora intressen i den svenska tändsticksindustrin och efter fusion mellan flera tändsticksfabriker år 1903 blev Löwenadler & Co den dominerande tändsticksexportfirman.^[12]

Malmsten & Bergvall bedrev handel med kemikalier, vilka importerades från England, Tyskland och USA. Företaget hade kemikalielager förutom i Göteborg även i Stockholm, Malmö och Kalmar och bedrev agenturfirma med kontakter i flera länder.^[13] År 1935 uppfördes en ny lagerlokal vid Gullbergs Strandgata. Företaget expanderade och behövde fler kontorslokaler, varför lagerverksamheten flyttade till Marieholmsgatan och Magasinskvarteret 3 A och D omvandlades till kontor.^[14]

Malmsten & Bergvall inledde även försäljning av finkemikalier till apoteken, men även av andra varor, till exempel vaxer, galläpplen, lakrits och gummi arabicum. Sedan importen av apoteksvaror blev fri den 1 juli 1914, etablerades en farmaceutisk avdelning inom firman. Den verksamheten växte och hösten 1920 träffades en överenskommelse med AB Pharmacia och ett antal apotekare om att bilda Apotekarnes Droghandelsbolag, i vilket Malmsten & Bergvall blev majoritetsägare och företagets farmaceutiska avdelningar övergick till det nya företaget, vars huvudkontor och lagerlokaler kom att ligga i Magasinskvarteret.^[15] Apotekarnes Droghandelsbolag kom att vara kvar i Magasinskvarteret till år 1966.^[16]

H. Alpen bedrev många olika rörelser, bland annat speditionsverksamhet för massa och papper, men även lagring av mjöl och import av kol och koks. Firman var en av de största i Göteborg inom grossistverksamhet i rör, armatur och kätting. Företaget förlade sin verksamhet till Magasinskvarteret år 1896^[12] och stannade där till slutet av år 1944, då en omorganisation genomfördes.^[17]

Flera kaffeimportörer hade sina verksamheter i Magasinskvarteret, bland dem Lundquist & Janson, Bergman & Bergstrand, Bröderna Lindquist, Alfrid Nilsson, Edv. Skagerlind och Magnus Edström. År 1903 bildades Förenade Kaffeimportörers Rosteri Aktiebolag Triangeln av firmorna Lundquist & Janson och Bröderna Lindquist, samt Mellin & Co med lokaler på Smedjegatan 5. Det gemensamma bolaget började sin verksamhet på Smedjegatan 3, men flyttade år 1907 till Smedjegatan 5. Då verksamheten växte förvärvade bolaget år 1914 Magasinskvarteret 3 B och C, vilket byggdes om efter ritningar av arkitekten Ernst Krüger och inflyttning skedde år 1916. Triangeln kom att bli ett av Sveriges främsta kafferosterier. Efter samgående med Skånska Kaffe AB lades Triangelns verksamhet i Göteborg ned år 1967.^[18]

Firman Tycho Roberg grundades år 1876 i Göteborg och bedrev trafik mellan Vänerhamnarna och Göteborg, samt speditionsverksamhet med export av tackjärn och stångjärn. Företaget bedrev även kol- och koksförsäljning. Tycho Roberg köpte år 1920 Magasinskvarteret 1 och 2 (AB Skidbladner) och flyttade dit från Skeppsbron 1. År 1940 delades företaget i Tycho Roberg AB och Tycho Robergs Speditions AB. År 1952 köpte Johnsonkoncernen de båda bolagen och år 1958 flyttade de till Östra Hamngatan 7.^[19]

Kaffefirman Bergman & Bergstrand etablerades i Magasinskvarteret år 1891 och bedrev fram till år 1938 huvudsakligen import av orostat kaffe. År 1938 utökades verksamheten till att även omfatta rostning av kaffe och ett kafferosteri installerades i Magasinskvarteret.^[20]

Kolonialfirman Lundquist & Janson började sin verksamhet i Magasinskvarteret år 1890, men togs år 1929 över av Sven Ericsson & Co, och firman kom att specialisera sig på grosshandel i olika fabriksförnödenheter.^[21]

Göteborgs Korkfabrik, som var en filial till Wicanders korkfabrik, började sin verksamhet i Magasinskvarteret 1 och 2 år 1880 och hade 22 anställda. Fyra år senare flyttade företaget till Magasinsgatan 17, år 1898 skedde flytt till Gårda och år 1947 till Älvängen.^[22]

Bostäder

Kvarteret var inte främst avsett för bostadsändamål, men i början uppläts mindre delar av fastigheterna nummer 1 och 2 till lägenheter för anställda och deras familjer, totalt ett trettiotal personer. I den år 1887 nyuppförda fastigheten fanns bostäder i de övre våningarna och i mantalslängden för år 1889 redovisades 100 personer. Ett år senare var antalet boende 250 och som högst var antalet drygt 275 omkring sekelskiftet 1900. År 1917 var antalet boende omkring 225 och antalet kom därefter att minska ytterligare och de sista boende flyttade ut vid början av andra världskriget.^[23] Antalet lägenheter uppgick till 50, varav 35 hade två rum och kök, vilket gjorde att bostadsstorleken i Magasinskvarteret var betydligt över genomsnittet i staden.^[24] Bland de boende fanns anställda i kvarterets företag, järnvägsanställda, samt anställda på olika ångfartyg, medan antalet industrianställda var få.^[25]

Bränder

En större brand utbröt på kvällen den 20 juli 1927 i Malmsten & Bergvalls kemikalielager på andra och tredje våningarna i Magasinskvarteret 3 D.^[26] Samtliga fem våningar förstördes mer eller mindre.^[27] Tidigt på morgonen den 2 april 1935 bröt det åter ut en brand i Malmsten & Bergvalls lager, i den del som disponerades av Apotekarnes droghandelsbolag. Rök trängde igenom brandmuren in till den Robergska fastigheten. Malmsten & Bergvalls lager blev endast obetydligt skadat. Skadorna i Apotekarnes droghandels lager uppgick till omkring en halv miljon kronor, där de dyraste preparaten utgjordes av patentmedicin.^[28]

Den 4 september 1947 utbröt en stor brand i Magasinskvarteret. Den började på översta våningen i den del där Förenade kafferosterier höll till och var mycket svårsläckt.^[29] Värden för 1,1 miljon kronor för 18 firmor förstördes. Branden orsakades av en slängd cigarett, som inte var ordentligt släckt.^[30] En ny brand inträffade den 9 juni 1963, då brand uppstod i ett kemikalielager, som tillhörde Reagens AB. Byggnaden totalförstördes och bland annat ritningar och handlingar beträffande kommande trafikleder och utredningen om snabbspårväg brann upp vid Göteborgs byggnadsnämnds trafikavdelning, som hade sitt kontor i byggnaden. Hela den norra delen av kvarteret förstördes och kom sedan att rivas.^[31][32][9] På grund av rasrisken inleddes rivningen av den förstörda byggnaden redan den 12 juni.^[33] Skadorna beräknades uppgå till 10 miljoner kronor och bland de drabbade företagen fanns Hasselblads fotografiska AB och Triangelns kafferosteri.^[34]

Läs hela artikeln om Magasinskvarteret på Wikipedia.

Text: Artikeln Magasinskvarteret på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Östra Nordstaden är en del av stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg. Den präglades fram till slutet av 1960-talet av 1600-talets stadsplan och de flesta byggnaderna var uppförda i början av 1800-talet. Stadsdelen drabbades fram till år 1813 av flera omfattande stadsbränder. Historiskt fanns det tio kvarter i Östra Nordstaden, men genom rivningarna och uppförandet av nya kontors- och affärshus under 1960- och 1970-talen slogs fler kvarter samman, så att området numera endast omfattar tre kvarter. I området fanns flera emigranthotell och många mindre företag – vid inledningen av omdaningen uppgick antalet företag till 258.

Genom Projekt Östra Nordstaden under åren 1959–1975 omdanades och ”sanerades” hela Östra Nordstaden till köpcentrumet Nordstan. Projektet drevs helt i privat regi av flera byggbolag, vilka samverkade i det gemensamma bolaget Östra Nordstaden AB & Co. Kommanditbolag. Projektets finansiering utfördes av fyra banker. Kommunens fastigheter och gator inom området överläts till kommanditbolaget och kommunen beslutade om nödvändig expropriering.

Detta är den tredje och avslutande delen i artikelserien om Östra Nordstaden.

Nuvarande kvarter

Kvarteret 2 Hövågen

Genom omdaningen av Östra Nordstaden under åren 1965–1975 ersattes de tidigare åtta kvarteren med två, vilka bestod av mer än 100 tomter. De kvarvarande gatorna har huvudsakligen samma läge som tidigare. Sedan tillkomsten på 1970-talet har flera ombyggnader skett.^[25] Kvarteret 10 Kronobageriet förnyades delvis och Götgatan drogs fram till Norra Hamngatan, varvid Nordstans huvudentré skapades.^[118]

Kvarteret 2 Hövågen omgärdas sedan saneringen av stadsdelen av Kanaltorgsgatan i norr, Nils Ericsonsgatan i öster, Spannmålsgatan i söder och Östra Hamngatan i väster och omfattar de tidigare kvarteren Gustavus Primus, Klädpressaren och Hövågen.^[119][32]

Fastigheten Nordstaden 2:15 vid Nils Ericsonsgatan 1 och Kanaltorgsgatan utgörs av ett parkeringshus i sju våningar, vilket uppfördes efter ritningar av White arkitekter AB under åren 1971–1973 och utgjorde objekt nummer 7 i byggnadsprojektet. Under åren 1986–1988 anlades Lilla Klädpressaregatan, som en förlängning av Götgatan – Nordstadstorget och en anslutning till Torsten Henriksons gångbro mot Lilla Bommen byggdes.^[32]

Fastigheten Nordstaden 2:16, Östra Hamngatan 2–16, Spannmålsgatan 14–16 och Kanaltorgsgatan, är ett affärs- och kontorshus i fem våningar. Det uppfördes under åren 1972–1975 för Götabanken efter ritningar av Tengboms arkitekter och utgjorde objekt nummer 9 i byggnadsprojektet. Byggnaden ligger delvis där det tidigare Kanaltorget låg.^[120]

Kvarteret 8 Köpmannen

Butiksvaruhuset Femman, fastigheten Nordstaden 8:24, Nils Ericsonsgatan 3–17, Nordstadstorget 4–8, uppfördes under åren 1971–1973 efter ritningar av Sven Backström och Leif Reinius och utgjorde objekt nummer 5 i byggnadsprojektet. Det motsvarar de tidigare kvarteren Strykjärnet och Gästgivaren.^[121]

Scandic Hotel Europa i fastigheten Nordstaden 8:25, Nils Ericsonsgatan 19–21, Köpmansgatan 36–42, Postgatan 45–49 och Götgatan 10–12 uppfördes under åren 1970–1973 efter ritningar av E Henlund/F O Peterson & Söner Arkitektkontor och utgjorde objekt nummer 3 i byggnadsprojektet. Utöver hotellet finns här kontor för F O Peterson & Söner AB, samt Apoteket Vasen. Den nuvarande fastigheten är belägen i det tidigare kvarteret Köpmannens östra del. Vid Nils Ericsonsgatan 19 låg tidigare Hotel Continental.^[122]

Under åren 1971–1973 uppfördes kontors- och varuhuset i fastigheten Nordstaden 8:26, Östra Hamngatan 26–28, Köpmansgatan 28–34 och Postgatan 39–43, för Länssparbanken Göteborg efter ritningar av Sven Brolid. Byggnaden utgjorde objekt nummer 4 i byggnadsprojektet. Fastigheten är belägen i det tidigare kvarteret Köpmannens västra del.^[123]

Kvarteren Tenngjutaren och Nålmakaren med totalt 20 tomter slogs ihop till fastigheten Nordstaden 8:27, Östra Hamngatan 18–24, Postgatan 22–24 och Nordstadstorget 3–7. Kontors- och varuhuset uppfördes under åren 1971–1973 för Skandinaviska Enskilda Banken efter ritningar av Lund & Valentin och utgjorde objekt nummer 6 i byggnadsprojektet. I byggnaden ligger bland annat Åhléns varuhus. Den tidigare byggnaden Östra Hamngatan 12, där Handelstidningen hade sin redaktion, låg inom den nuvarande fastigheten.^[124] Skandinaviska Bankens byggnad i kvarteret omfattade 50 000 kvadratmeter, av vilka banken använde hälften och resten hyrdes ut till varuhus, butiker och kontor. Det första spadtaget togs av direktör Alf Åkerman i maj 1971. Bygget beräknades kosta 132 miljoner kronor och skulle vara halvklart i oktober 1973 och helt klart i februari 1974. Byggnaden uppfördes i sju våningar, varav sex våningar ovan jord och med en fasad med gjutna aluminiumplattor. Skandinaviska Banken flyttade till Östra Nordstaden från lokaler på Södra Hamngatan och i Chalmerska huset.^[125] Fasaden fick inledningsvis inte godkännande av byggnadsnämnden, då den inte passade ihop med Sparbankens vita fasad i marmor.^[126]

Kvarteret 10 Kronobageriet

Thulehuset med adress Norra Hamngatan 18 – Östra Hamngatan 30–34 och Köpmansgatan 9 A (Nordstaden 10:20) är en kontorsbyggnad med butiker. Det uppfördes 1937 i funktionalistisk stil enligt ritningar av Nils Einar Eriksson för försäkringsbolaget Lif-Thule.^[127]

Kontors- och affärshuset vid Norra Hamngatan 20–22 – Köpmansgatan 11 A–B (Nordstaden 10:25) uppfördes under åren 1984–1986 efter ritningar av Nowak–Sundberg Arkitekter AB.^[128]

Norra Hamngatan 24–30 – Köpmansgatan 13–19 (Nordstaden 10:23) är ett kontorshus med butiker och restauranger, uppfört år 1968 för kommanditbolaget Östra Nordstaden & Co efter ritningar av White arkitekter AB/Armand Björkman. Det är uppfört på båda sidor om Götgatan, vilken vid Östra Nordstadens omvandling förlängdes ut till Norra Hamngatan. Före rivningarna låg där åtta olika hus.^[129]

Norra Hamngatan 32–34 – Köpmansgatan 21–25 (Nordstaden 10:22) är ett kontorshus med butiker, uppfört år 1967 för kommanditbolaget Östra Nordstaden & Co efter ritningar av White arkitekter AB/Armand Björkman.^[130]

Norra Hamngatan 36 (Nordstaden 10:15) är ett kontorshus med butiker, vilket uppfördes år 1827 och har byggts om flera gånger. Det nuvarande utseendet tillkom på 1920-talet. Köpmansgatan 27 utgör bakgårdstomt och innehåller bostäder, restaurang och butik. Det uppfördes år 1891 och är ett av få bevarade 1800-talshus i Östra Nordstaden.^[131]

Norra Hamngatan 38 (Nordstaden 10:16) är en del av Hotell Opera. Byggnaden är ursprungligen från år 1823, men har genomgått flera förändringar, bland annat tillkom en hel vindsvåning och huset försågs med släta funkisfasader år 1930. År 1983 skedde en påbyggnad med en våning, då hotellet bytte regi och namn till Hotell Ekoxen. Köpmansgatan 29, som utgör bakgårdstomt, uppfördes troligen år 1876 och byggdes om år 1930 för Hotell Drott. Liksom grannhuset Köpmansgatan 27 är det ett av få bevarade 1800-talshus i Östra Nordstaden.^[132]

Norra Hamngatan 40 – Nils Ericsonsgatan 25 (Nordstaden 10:18) är ett femvånings kontorshus med butik, uppfört år 1912 i nationalromantisk stil efter ritningar av Arvid Bjerke för apoteket Vasen.^[133]

Nils Ericsonsgatan 23 – Köpmansgatan 29 A (Nordstaden 10:17)^[116] utgörs av Hotel Operas nybygge från år 2008, vilket ersatte det gamla Hotel Kung Karl, som revs år 2007.^[117]

Projekt Östra Nordstaden 1959-1975

Östra Nordstaden totalsanerades fram till 1974/1975 och var ”Sveriges största sammanhängande citysanering” och genomfördes helt i privat regi. Kostnaden var motsvarande 2,3 miljarder kronor (1996 års penningvärde). Projektet genomfördes av ett antal byggföretag och finansierades av några affärsbanker i Göteborg och hade stöd av Göteborgs kommun.^[134] Byggfirmorna presenterade en plan för kommunens ledande socialdemokratiska politiker Torsten Henrikson och Erik Johannesson. En arkitekttävling arrangerades år 1958 beträffande ”Drottningtorgets ordnande”, i vilken professor Sune Lindström och Vattenbyggnadsbyrån (VBB) deltog. De föreslog att hela Östra Nordstaden skulle saneras och ersättas med ett övertäckt shoppingcenter med en central, stor parkering och gågator genom anläggningen.^[135]

I mars 1959 lade Siab och VBB fram en rapport för ett antal byggare och tio byggfirmor förklarade sig intresserade av att gå in i projektet. De tre stora riksföretagen Svenska Industribyggen AB (Siab), Bygg-Oleba Olle Engkvist AB och AB Skånska cementgjuteriet ingick, liksom de sju lokala företagen Gösta Andersson Byggnadsfirma, Byggnads AB Eriksson & Rann, Ernst Järnfelt Byggnads Ab, Yngve Kullenbergs Byggnads AB, Byggnads AB J. Alfr. Olsson, F O Peterson & Söner Byggnads AB och Gunnar Zetterberg Byggnads AB. Företagen bildade bolaget Östra Nordstaden AB & Co. Kommanditbolag.^[136]

Den 2 november 1959 lämnade kommanditbolaget in en skrivelse till fastighetsnämnden, där de beräknade att projektet skulle ta 8–10 år att genomföra och att de tillförsäkrats bankstöd under förutsättning att staden medverkade. Konsortiet räknade med att kunna köpa de flesta byggnaderna, men vid behov skulle man behöva stadens stöd för expropriering, liksom för evakuering av hyresgästerna. Den 10 november 1959 förklarade sig fastighetsnämnden ”i princip villig att medverka till saneringen i enlighet med i skriften gjord hemställan”.^[137]

Totalt fanns det 81 fastigheter i Östra Nordstaden, vilka kommanditbolaget förvärvade under de kommande åren och 1964 ägde det 58 fastigheter. Göteborgs stad ägde tio fastigheter och tre av Kooperativa Förbundet. De övriga tio privatägda fastigheterna kom att exproprieras sedan kommunfullmäktige fattat beslut den 5 mars 1964.^[138] Kooperativa Förbundet förde förhandlingar om att gå med i projektet, men sedan förhandlingarna misslyckats kom även deras fastigheter att exproprieras. Exproprieringen kom att pågå fram till slutet av 1960-talet och projektet försenades. Kommunens fastigheter, liksom gatumark inom området, överläts till kommanditbolaget i utbyte mot mark vid Kanaltorgsgatan, en mellanskillnad på 10 050 000 kr.^[139]

Kommanditbolaget och finansiering

Kommanditbolaget Östra Nordstaden AB & Co bildades den 21 juni 1960. Delägare var de tio byggföretagen, vilka hade lika andelar. Bolagets egna kapital var 0,3 miljoner kronor. Finansieringen gjordes av Skandinaviska Banken, Svenska Handelsbanken, Sveriges Kreditbank och Göteborgs Bank. Till verkställande direktör utsågs Frans Persson, som tidigare varit fastighetsdirektör i Göteborg och byggmästare Gösta Andersson var ordförande.^[140] Den 1 april 1968 gick Frans Persson i pension och efterträddes av Sture Wickenberg, tidigare projektledare i kommanditbolaget.^[141]

Evakuering

Befintliga hyresgäster evakuerades och i februari 1965 hade 315 av 600 hyresgäster evakuerats.^[142] För att kunna genomföra evakuering fick konsortiets medlemmar ställa upp med andra lokaler, eller så köptes fastigheter in. Evakuering skedde bland annat till Gårda och Hultmans Holme.^[143] I Östra Nordstaden fanns 258 företag med 1 975 anställda, motsvarande sju procent av alla företag i Göteborg. Tre fjärdedelar av dem, med 90 procent av de anställda, flyttade till andra håll.^[144]

Varuhus

Förhandlingar fördes med NK om etablering, liksom med Turitz (Epa) och Kooperativa Förbundet (Konsum). Även Åhlén och Holm (Tempo) visade intresse för en etablering.^[145] KF och NK ändrade sig 1966/1967 då de ansåg att de behövde mindre yta än ursprungligt planerat och sedan Ferd. Lundquist köpts av NK hösten 1967, valde de att lämna projektet.^[146]

Ekonomiska problem och rivningar

Sedan varuhusen dragit sig ur och Varabolaget tvekat om hotellbygget, liksom att det i april 1967 införts en investeringsavgift om 25 % på oprioriterade byggen för att dämpa den kraftiga byggkonjunkturen i landet, hamnade projektet i en ny situation. Även bankerna började inta en mer försiktig hållning vad gällde projektets räntabilitet. En utredning om projektet gjordes av Louis Campanello, direktör för Göta Lejon, hösten 1967. Utredningen var positiv till projektet, men föreslog att det skulle byggas en del bostäder i objekt 7 för att undvika en öde stadsdel under kvällar och nätter. Byggarna fick 1969 öka kapitalinsatserna och borgensåtagandena.^[147] En del av byggbolagen gjorde egna utredningar och Siab, Skånska Cementgjuteriet och Kullenbergs ville minska projektets omfattning, medan de övriga ville fortsätta enligt ursprungliga planer. Bankernas inflytande kom att öka och Skandinaviska Banken var intresserad av att ta över objekt 6 för sitt kontor.^[148] År 1970 lämnade sex av bolagen kommanditbolaget och de löstes ut hösten samma år. Kvar var Gösta Andersson, F O Peterson & Söner, Bygg-Oleba och Siab. Länssparbanken köpte objekt 4 för sitt nya huvudkontor och Skandinaviska Banken bestämde sig för objekt 6, i vilket även Åhléns öppnade varuhus. Götabanken blev senare intressent av objekt 9 och Varabolaget bestämde sig för att bygga hotell Europa i objekt 3. Hotellet blev då Göteborgs största med 400 rum och 700 bäddar. Dispens för den 25 procentiga investeringsavgiften beviljades i maj 1970.^[149]

Rivningar

Rivningar skedde flera gånger genom sprängningar. Nyårsnatten 1970–1971 sprängdes Östra Hamngatan 18, som innehållit Club Yakida. Den 3 oktober 1970 klockan 8.00 sprängdes Calvert-huset vid Norra Larmgatan och den 1 november samma år husen närmast Thulehuset vid Östra Hamngatan. Det sista huset att rivas var Hotell Atlantic vid Nils Ericsonsgatan.^[58] Östra Hamngatan 12, uppfört 1934, sprängdes torsdagen den 29 april 1971 klockan 19.30.^[62]

Byggnadsfaser

I september 1970 började objekten 3–6 byggas. Hösten 1972 invigdes objekten 3, 5 och 7 och objekten 4 och 6 år 1974. Parkeringshuset i objekt 7 blev klart hösten 1972 med 1 200 parkeringsplatser och resterande del två år senare. Götabankens kontor i objekt 9 blev klart 1975. Invigningen av den första etappen av Nordstadstorget skedde den 28 september 1972.^[150]

Läs hela artikeln om Östra Nordstaden på Wikipedia.

Text: Artikeln Östra Nordstaden på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Östra Nordstaden är en del av stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg. Den präglades fram till slutet av 1960-talet av 1600-talets stadsplan och de flesta byggnaderna var uppförda i början av 1800-talet. Stadsdelen drabbades fram till år 1813 av flera omfattande stadsbränder. Historiskt fanns det tio kvarter i Östra Nordstaden, men genom rivningarna och uppförandet av nya kontors- och affärshus under 1960- och 1970-talen slogs fler kvarter samman, så att området numera endast omfattar tre kvarter. I området fanns flera emigranthotell och många mindre företag – vid inledningen av omdaningen uppgick antalet företag till 258.

Genom Projekt Östra Nordstaden under åren 1959–1975 omdanades och ”sanerades” hela Östra Nordstaden till köpcentrumet Nordstan. Projektet drevs helt i privat regi av flera byggbolag, vilka samverkade i det gemensamma bolaget Östra Nordstaden AB & Co. Kommanditbolag. Projektets finansiering utfördes av fyra banker. Kommunens fastigheter och gator inom området överläts till kommanditbolaget och kommunen beslutade om nödvändig expropriering.

Historiska kvarter

Sjätte kvarteret Nålmakaren

Kvarteret Nålmakaren omgärdades av Kronhusgatan i norr, Östra Hamngatan i väster, Sillgatan (Postgatan) i söder och Götgatan i öster. Före branden år 1794 var kvarteret förbundet med kvarteret Gästgivaren. Vid branden förlorade tjugo fastighetsägare sina hus. Efter branden sammanslogs ett antal ödetomter, så att på en karta från år 1810 består kvarteret av tretton tomter. Bland de boende märks skeppare och hantverkare, till exempel hattmakare och handskmakare, dock ingen nålmakare.^[69]

Östra Hamngatan 18 – Kronhusgatan 15 köptes år 1848 av handelsman Gabriel Lundgren, som var en av stadens stora donatorer. Näste ägare, skomakare Anders Carlsson, lät år 1859 bygga på med en tredje våning. Bland hyresgästerna märks fotografen J. P. Pettersson, som hade en fotoateljé på vinden.^[70]

I hörnet Postgatan – Götgatan 9 öppnade år Göteborgs kyrkliga stadsmission år 1953 en utspisningslokal för behövande. År 1960 omvandlades lokalen till ”daghem för hem- och arbetslösa”.^[71]

Sjunde kvarteret Gästgivaren

Kvarteret Gästgivaren omgärdades av Kronhusgatan i norr, Götgatan i väster, Sillgatan (Postgatan) i söder och Norra Larmgatan i öster. Före branden år 1794 var kvarteret förbundet med kvarteret Nålmakaren.^[69] Vid branden fick 14 av 28 fastighetsägare sina hus nerbrända och två hus revs. Tolv mindre och fallfärdiga stugor närmast vallen undgick elden, men merparten av dem kom att brännas ner vid branden år 1813. På kartan från år 1810 består kvarteret av 23 tomter. Bland de boende i kvarteret märks sergeanter, packhuskarlar, järndragare, däldragare och båtkarlar. Kvarteret fick sitt namn efter gästgivare Johan Söderling, som bedrev gästgiveri i ett stenhus i hörnet Kronhusgatan 23 – Götgatan 6, vilket han köpte år 1803. Under 1880- och 1900-talet låg det flera hotell och emigrantkontor i kvarteret, framför allt längs Sillgatan.^[72]

Branden år 1813 bröt ut i ett gammalt tvåvånings trähus vid Kronhusgatan 29, vilket då ägdes av skomakare Eric Hallberg. Hallberg lät efter branden uppföra ett stenhus på tomten. Även Kronhusgatan 31 undgick branden år 1794, men brann ner år 1813. Efter branden uppfördes på tomten ett tvåvånings stenhus. Det kom år 1842 att säljas till stadsarkitekten Heinrich Kaufman.^[73] År 1816 bebyggde bokhållare Anders Wetterlund Sillgatan 50 med ett tvåvånings stenhus, vars ritning är en av de äldsta ritningarna som finns hos stadsbyggnadskontoret. Även ett envånings gårdshus uppfördes.^[74] Fastigheterna Postgatan 36, 38 och 40, samt Postgatan 34 – Götgatan 8, brann såväl år 1794, som år 1813.^[75] I fastigheten Postgatan 34 – Götgatan 8 kom senare Hvita Stjern Linien att ha sitt emigrantkontor.^[76]

Åttonde kvarteret Köpmannen

Kvarteret Köpmannen omgärdades av Sillgatan (Postgatan) i norr, Östra Hamngatan i väster, Köpmansgatan i söder och Nils Ericsonsgatan i öster. Det var ett av de största, om inte det största, kvarteret i centrala staden. På kartan från år 1810 bestod det av 46 tomter och i det närmaste hela kvarteret förstördes i branden år 1813. I början av 1700-talet ägdes husen främst av hantverkare – skomakare, saltmätare, murmästare, järndragare med flera. Handelsmän och köpmän, liksom hökare, blev ägare med början från omkring år 1720. Under 1840-, 1850- och 1860-talen ökade emigranttrafiken och flera emigranthotell etablerades i kvarteret. Sedan torghandeln på 1850-talet flyttade från Stora Torget (Gustaf Adolfs torg) till Kungstorget flyttade en del minuthandlare och istället etablerades flera handelshus i kvarteret. På 1960-talen ägs nästan alla fastigheterna av aktiebolag, engrosfirmor och några större hotell.^[77]

Östra Hamngatan 26 och 28 – Köpmansgatan 28 ägdes på 1700- och 1800-talen av handelsmän och köpmän. År 1846 köptes tomterna av arkitekten Victor von Gegerfelt, som år 1849 fick en ritning för ett fyra våningars stenhus fastställd. Gegerfelt ägde huset i omkring nitton år, varefter han sålde det till grosshandlare Edwin Willerding, som år 1868 sålde det till handlanden John Edvard Trägårdh. Denne tillverkade brännvinsdestilleriapparater och maskiner och lät år 1869 bygga om fastigheten, varvid den försågs med nyrenässansdekorationer. Huset kallades det ”Trägårdhska huset” och ägdes av släkten fram till omkring år 1905, då det såldes till Göteborgs stad.^[78]

På Köpmansgatan 32–38 fanns från början av 1900-talet Waldemar Zachrissons boktryckeri. År 1900 lät Zachrisson uppföra ett fyravåningshus, vilket ritats av John Uddgren. Det ersatte ett mindre stenhus, som uppförts år 1822.^[79] Köpmansgatan 32 och 34 byggdes om och försågs med stora fönster. Ritningarna utfördes år 1902 av Louis Enders, med slutlig version av Otto Fahlström år 1913.^[80]

Köpmansgatan 42 uppfördes år 1895 i jugendstil efter ritningar av Hans Hedlund.^[81] Göteborgs Lithografiska AB höll till på Köpmansgatan 44–48.^[82] I slutet av Köpmansgatan fanns fram till branden år 1813 flera små trähus. Det tog tid innan alla tomterna blev bebyggda med stenhus efter branden.^[83]

På Köpmansgatan 52, ett trevåningshus uppfört år 1864^[84], nyöppnade Cue Club strax före jul 1966, sedan de flyttat från Norra Larmgatan 6. I september 1969 flyttade Cue Club till Kungstorget 14, då huset på Köpmansgatan skulle rivas.^[35]

Vid Postgatan 63 – Nils Ericsonsgatan 19 uppförde handskmakare Petter Hammarström år 1818 ett stenhus. Det ersattes år 1891 av en ny byggnad, ritad av Carl Fredrik Ebeling, och som inrymde ett hotell.^[85] Hotel Continental, ursprungligen Hotel D’Angleterre^[86], låg kvar där till år 1949, varefter SKF:s flickhem flyttade in. Från mitten av 1950-talet hade Bilspedition sitt huvudkontor där. Byggnaden revs genom sprängning på morgonen lördagen den 13 juni 1970.^[87]

Frälsningsarmén köpte år 1938 Postgatan 55 och hade där möteslokal för omkring 400 personer, expedition och officersbostad.^[71]

Postgatan 57 ägdes i början av 1900-talet av Emigrantmissionens byggnadsförening u.p.a.^[88] Vid Postgatan 55 etablerades år 1875 den första korkfabriken i Göteborg. Senare kom fastigheten att ägas av Lindblads Motor AB och Frälsningsarmén.^[89] År 1863 köpte smeden Peder Rasmussen Postgatan 53 och lät bygga till den efter ritningar av Anton Heres. Rasmussen var far till arkitekten Yngve Rasmussen och målaren Thorwald Remigus Rasmussen. Sedan smeden Rasmussen avlidit år 1877 lät änkan Maria Elisabeth Lindberg bygga om fastigheten till ett fyravåningshus, möjligen efter ritningar av sonen Yngve. Fastigheten kom senare att ägas av Förnyade Kafferosteri AB Kronan.^[90]

Nionde kvarteret Nye Port

Kvarteret Nye Port, bestående av fyra tomter, anlades år 1811 på den sydligaste delen av bastionen Johannes Rex och ravelinen Prins Fredric. Tomterna benämndes ursprungligen nr. 1, 2, 3 och 4 i Johannes Rex, senare med samma nummer i Prins Fredric, och slutligen nr. 26, 27, 28 och 29 i kvarteret Nye Port. Tomtindelningen förändrades då, så att alla tomterna blev genomgående med fasader åt såväl Drottningtorget, som förlängningen av Köpmansgatan. Tomterna såldes den 15 november 1811, men några bebyggdes först på 1820-talet.^[91]

Köpmannen Gustaf J:son Billqvist köpte tomten Drottningtorget 1 – Köpmansgatan 31 år 1811, men sålde den år 1815 sedan han fått en tomt i kvarteret Kronobageriet. Den nye ägaren, klensmeden Mathias Hellmonth, lät uppföra ett tvåvånings stenhus. Sedan länsvaktmästare Carl Andersson köpt fastigheten år 1830, lät han år 1833 uppföra ytterligare ett tvåvåningshus. År 1891 köptes fastigheterna av apotekare Victor Rudolf Högberg, som i februari 1892 öppnade apoteket Vasen där. Apoteket låg kvar där till år 1913, då Högbergs efterträdare apotekare Olof Björsell lät flytta det till Norra Hamngatan 40.^[92] Byggnaden revs 1934–1935 sedan staden exproprierat det för att ge plats åt trafik och spårvagnar.^[93]

Handelsman Billqvist köpte även tomten Drottningtorget 2 – Köpmansgatan 33, bebyggde den med ett mindre stenhus och sålde den år 1821. Krögaren Fredric Bohlin köpte fastigheten år 1845 och uppförde år 1857 ett tvåvåningshus åt Köpmansgatan, vilket ritats av byggmästare Philip Jacob Rapp. År 1876 lät dåvarande ägaren, bokhållare Georg Alexander Hellström, uppföra ett hus åt Drottningtorget, vilket ritades av arkitekt August Westerberg. Samtidigt byggdes huset åt Köpmansgatan på med en tredje våning. Hotellägare Emil Eggers köpte senare fastigheterna och lät genomföra vissa ändringar.^[94] I mitten av 1990-talet (1994^[95]) revs byggnaden för att ge plats åt trafik och spårvagnar.^[93]

Handelsman Tobias Lundgren köpte år 1813 Drottningtorget 3–4 – Köpmansgatan 35 och 37 och bebyggde dem med ett tvåvånings- och ett trevåningshus. De kom att säljas på konkursauktion år 1818. Drottningtorget 4 kom på 1860-talet i hotellägare Lars Efraim Lindblads ägo, som lät genomföra om- och påbyggnader och år 1877 öppnade Hotell Christiania, vilket tidigare legat vid Magasinsgatan. Emil Johan Eggers, som arbetade som portier på hotellet, kom senare att ta över verksamheten och köpte på 1890-talet grannfastigheterna. Efter en större ombyggnad öppnade år 1894 Hotel Eggers.^[96]

Tionde kvarteret Kronobageriet

Kvarteret Kronobageriet omgärdades av Köpmansgatan i norr, Östra Hamngatan i väster, Norra Hamngatan i söder och Nils Ericsonsgatan i öster. Det var det ”finaste” av Östra Nordstadens kvarter. Kvarteret fick sitt namn efter Kronobageriet, som fanns kvar där ännu år 1890. Längs Norra Hamngatan bodde rådmän och andra av stadens befattningshavare, samt välbärgade köpman. Åt Köpmansgatan bodde hantverkare och hökare.^[97]

De flesta husen längs Norra Hamngatan uppfördes under 1820-talet och bebyggelsen bestod av trevåningshus. Stadsarkitekten Jonas Hagberg arbetade för att uppnå en symmetri i husraden. Till följd av ekonomiska kriser och kolerans härjningar tog byggandet lång tid. Åt Köpmansgatan var bebyggelsen mindre påkostad och bestod främst av enkla tvåvånings stenhus. På Köpmansgatan 23 och senare även på Köpmansgatan 21 låg O. P. Anderssons brännvinsdestilleri. Bland andra verksamheter längs Köpmansgatan fanns slakterier, en chokladfabrik, samt Kuhlins plåtslageri, som låg där från början av 1900-talet fram till 1960-talet.^[98]

Efter branden år 1813 kom handelsman Anton Lach att år 1819 bli ägare av ödetomterna Östra Hamngatan 30 – Köpmansgatan 9 A, men han genomförde inte något nybygge. År 1824 började han bygga en träbod med avsikt att under några månader hyra ut den till en cirkusägarinna. Planerna möttes av protester och projektet stoppades av stadsarkitekt Hagberg. Anton Lach sålde då tomterna till lantbrukaren och hökaren Petter Enander, som år 1825 lät uppföra ett trevånings stenhus efter ritningar av stadsarkitekten Hagberg. Enander köpte år 1843 Köpmansgatan 9 B och förlängde byggnaden. Fastigheten ägdes av släkten Enander fram till år 1905, då det såldes till firman Ström & Co. Den gick över till firma Larsson, Seaton & Co år 1920 och förvärvades år 1934 av Thulebolagen.^[99]

Efter branden år 1813 uppförde handelsman Jonas Bergström ett trevånings stenhus efter ritning troligen utförd av Justus Fredrik Weinberg. Stadsarkitekten Jonas Hagberg tog år 1825 fram ett förslag till samordning av fastigheterna vid Östra Hamngatan 30–34, vilka låg mitt emot Stora Torget. Enligt förslaget skulle Bergströms hus i mitten ges ett mer dominant utseende. Bergström lovade att försöka ta hänsyn förslaget, men ville inte göra några större ändringar. Enanders hörnhus påverkades inte så mycket av förslaget och nummer 34 hade ännu inte börjat byggas. Östra Hamngatan 32 köptes år 1915 av konditor Carl Bräutigam, som sålde det till Brandförsäkrings AB Norrland år 1920 och därefter gick det över till Thulebolaget.^[100]

Konsul Olof Beckman lät efter branden år 1813 uppföra ett trevånings hus i hörnet Östra Hamngatan 34 – Norra Hamngatan 18. Sedan grosshandlare Julius Lindström åren 1857 och 1860 köpt fastigheterna lät han riva dem och uppförde en byggnad i romersk nyrenässans efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Det invigdes den 13 december 1866. År 1881 köptes huset av grosshandlare John West Wilson, efter vilken det kom att kallas Wilsonska huset. Efter hans död såldes huset till frukthandlare Friedrich Mühlenbock år 1889 och benämndes då för Mühlenbockska huset. Mühlenbock lät anlägga en trädgård på taket, där han odlade grönsaker. Huset kom senare att ägas av firman Heyman & Co, som år 1935 sålde det till Thulebolaget, som lät riva det och de andra fastigheterna mitt emot Gustav Adolfs torg. Thulehuset uppfördes i dess ställe efter ritningar av Nils Einar Eriksson.^[101]

Innehavaren av Göteborgs Choklad & Konfektfabrik, disponent Carl Axel Lindelöw, ägde från omkring år 1910 Köpmansgatan 9 B och 11, vilka år 1960 övergick till Brändström & Turitz.^[102][103] Norra Hamngatan 24, med baktomten Köpmansgatan 13, byggdes år 1826 efter ritningar av Justus Fredrik Weinberg och köptes vid sekelskiftet 1900 av firman Dorch, Bäcksin & Co. År 1923 revs Köpmansgatan 13 och ersattes av ett fyra våningars lagerhus ritat av Sven Tingström.^[104] År 1944 skedde en ombyggnad av fastigheten åt Norra Hamngatan.^[4]

Järnhandlare Johan Christian Fraenkel köpte år 1865 Norra Hamngatan 26 och år 1879 bildades firman Fraenkel & Hedenberg, vilken Magnus Hedenberg blev ensam ägare till år 1883. Norra Hamngatan 28 och Köpmansgatan 19 förvärvades år 1903 och år 1931/1932 skedde en sammanslagning och ny- och ombyggnad genomfördes efter ritningar av Sten Branzell. Norra Hamngatan 28 – Köpmansgatan 19 köptes år 1838 av slaktare Johannes Carlson, som år 1832 köpt Gunnebo slott och år 1841 blev ägare av landeriet Götaberg. Norra Hamngatan 28 hyrdes ut av Fraenkel & Hedenberg, men redan från år 1881 hade där bedrivits restaurangrörelse.^[105] Omfattande om- och påbyggnader genomfördes i slutet av 1950-talet.^[4] Nordstans entré mot Norra Hamngatan ligger där dessa byggnader låg, sedan Götgatan dragits fram där.^[106]

Olof Peter Anderson köpte år 1825 Norra Hamngatan 32 med bakgården Köpmansgatan 23 och grundade det senare berömda brännvinsdestilleriet O. P. Anderson & Son där. Tio år senare köpte sonen för firmans räkning grannfastigheten Norra Hamngatan 30 och Köpmansgatan 21. Efter Olof Peter Andersons död år 1876 lät sonen Carl August Andersson flytta fabriken till Lilla Klädpressaregatan, där den senare kom att utvidgas. År 1863 köpte Carl August Andersson fastigheten Norra Hamngatan 36 och lät flytta kontoret dit, varvid hans yngre bror Adolf Robert Andersson övertog den gamla fastigheten.^[107] Carl August Andersson lät år 1865 bygga om Norra Hamngatan 36 – Köpmansgatan 27 och år 1891 uppfördes en nybyggnad vid Köpmansgatan. Kontoret låg ännu år 1886 kvar vid Norra Hamngatan 36, men flyttades senare till Lilla Klädpressaregatan. Carl August Andersson bodde kvar vid Norra Hamngatan 36 till sin död år 1903. Fastigheterna gick sedan i arv till hustrun och de fyra sönerna, men de såldes år 1924 till Lifförsäkrings AB Balder, som lät uppföra en nybyggnad åt Norra Hamngatan efter ritningar av Harald Ericson och Ragnar Ossian Swensson.^[108]

Vid Norra Hamngatan 38 – Köpmansgatan 29 gick tidigare Slakthusgatan. Handelsman Jacob Wilhelm Edin lät år 1823 stadsarkitekten Jonas Hagberg rita ett stenhus mot Norra Hamngatan och inköpte även tomten mot Köpmansgatan, vilken dock endast bebyggdes med mindre byggnader. År 1875 förändrades huset mot Norra Hamngatan och mot gården uppfördes ett trevånings hus. En större ombyggnad skedde år 1907, varigenom fasaden mot Norra Hamngatan förändrades. På 1930-talet fanns bland annat hotell Drott bland hyresgästerna.^[109][110] En ombyggnad skedde år 1930/1931.^[4][111]

Vid Norra Hamngatan 40 – Nils Ericsonsgatan 23 och 25 – Köpmansgatan 29 låg under 1600- och 1700-talen Kronobageriet och Slakthuset. Slakthuset flyttade därifrån år 1835 medan Kronobageriet låg kvar där till år 1890; det hade dock flyttats mellan ett par tomter omkring år 1835. I hörnet Norra Hamngatan 40 – Nils Ericsonsgatan 25 lät handlande Lars Dahlander omkring år 1849 uppföra ett trevånings hus. Apotekare Otto Björsell, som år 1910 övertagit apoteket Vasen vid Drottningtorget, köpte det Dahlanderska huset, lät riva det och uppförde en monumental byggnad efter ritningar av Arvid Bjerke år 1912. Hörnet Köpmansgatan – Nils Ericsonsgatan, varifrån Kronobageriet flyttat, inköptes av handlanden och hotellägaren Johan Anders Holmdal, som år 1895 lät uppföra ett fyravånings hus, i vilket Hotell Kung Karl inrymdes.^[112] Hotell Kung Karl öppnades i oktober 1896. Det innehöll 50 rum, samt var försett med hiss och egen badinrättning med kalla och tempererade bad och dusch. Det hade dessförinnan legat på Köpmansgatan 52 mitt emot nybyggnaden. Det gamla Hotell Kung Karl döptes om till Hôtel du Nord.^{[113][114][115]} Byggnaden ritades av Hans Hedlund och Hotell Kung Karl bytte senare namn till Hotel Opera.^[116] Hotellet revs år 2007.^[117]

Läs hela artikeln om Östra Nordstaden på Wikipedia.

Text: Artikeln Östra Nordstaden på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Östra Nordstaden är en del av stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg. Den präglades fram till slutet av 1960-talet av 1600-talets stadsplan och de flesta byggnaderna var uppförda i början av 1800-talet. Stadsdelen drabbades fram till år 1813 av flera omfattande stadsbränder. Historiskt fanns det tio kvarter i Östra Nordstaden, men genom rivningarna och uppförandet av nya kontors- och affärshus under 1960- och 1970-talen slogs fler kvarter samman så att området numera omfattar tre kvarter. I området fanns flera emigranthotell och många mindre företag – vid inledningen av omdaningen uppgick antalet företag till 258.

Genom Projekt Östra Nordstaden under åren 1959–1975 omdanades och sanerades hela Östra Nordstaden till köpcentrumet Nordstan. Projektet drevs helt i privat regi av flera byggbolag, vilka samverkade i det gemensamma bolaget Östra Nordstaden AB & Co. Kommanditbolag. Finansieringen gjordes av fyra banker. Kommunens fastigheter och gator inom området överläts till kommanditbolaget och kommunen beslutade om nödvändig expropriering.

Historik

Fram till 1960-talets slut och början av 1970-talets början var Östra Nordstaden ”emigranthotellens, lagerlokalernas och ölstugornas kvarter”, vilken präglades av 1600-talets stadsplan. De flesta fastigheterna hade uppförts omkring sekelskiftet 1800, efter de stora stadsbränderna.^[1]

Byggnaderna bestod till största delen av trevåningshus, som innehöll främst kontor, lager, hantverk och småindustri, samt hotell och restauranger. Bostäderna omfattade endast fem procent av våningsytan. De flesta företagen var små och omkring 60 % av dem hade färre än fem anställda.^[2] Få nya byggnader uppfördes i Nordstaden efter år 1910 och antalet boende minskade. Efter hand lämnade även verksamheter Östra Nordstaden och ersattes av lagerlokaler, vilket ökade förfallet och i början av 1960-talet genomfördes vissa sporadiska rivningar i området.^[3] De första rivningarna skedde i maj 1961 i korsningen Kronhusgatan / Götgatan, bland annat Kronhusgatan 28, vilket troligen var stadsdelens äldsta hus, uppfört på 1780-talet.^[4][5] Kronhusgatan 26 hade dock rivits tidigare.^[6] I början av 1964 hade tio av Östra Nordstadens 84 hus rivits. Det bedömdes inte finnas någon kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Östra Nordstaden, förutom Thulehuset och apoteket Vasen.^[4]

Eldsvådor

Östra Nordstaden drabbades av flera omfattande eldsvådor genom åren. Den 10 maj 1669 ödelades hela Västra Nordstaden (5:e kvarteret), samt större delen av Östra Nordstaden. År 1746 brann åter 5:e kvarteret, men Östra Nordstaden skonades delvis då elden stoppades av Östra hamnen. Vid branden i juni 1758 uppstod stora skador i 5:e kvarteret. Även några fastigheter vid Kronhusgatan i kvarteret Tenngjutaren drabbades av branden vid det tillfället. I februari 1766 och i april 1772 härjades hus vid Kronhusgatan av bränder.^[7]

Natten mellan den 3 och 4 februari 1794 utbröt en brand i ett hus vid nuvarande Postgatan 28. Branden spred sig snabbt och alla byggnader norr om Postgatan (Sillgatan) brändes ner. Genom att riva två hus vid Sillgatan 42 och vid Kronhusgatan 27 lyckades man hejda elden och rädda ett par fastigheter i kvarteret Gästgivaren. Totalt brändes 87 hus ner. Återuppbyggandet tog tid, då det blev förbjudet att bygga annat än stenhus, vilket flera tomtägare inte hade råd med.^[8]

I september 1813 utbröt en brand i ett tvåvånings trähus, tillhörande skomakare Eric Hallberg, vid Kronhusgatan 29. Nästan 100 trähus brann ner, men även i flera stenhus förstördes allt, eller det mesta, brännbart. Samtliga trähus som räddats år 1794 förstördes vid denna brand. Kronobageriet och det Santessonska sockerbruket lyckades man dock rädda.^[8

Gator och torg

• Spannmålsgatan fick sitt namn år 1671, troligen efter spannmålsmagasin eller spannmålshandel vid gatan. Den sträcker sig från Kvarnberget i Västra Nordstaden.^[9]
• Kronhusgatan fick sitt namn år 1666 efter Kronhuset.^[10] Sträckningen i Östra Nordstaden utgick i samband med byggandet av Nordstans köpcentrum.^[4]
• Postgatan (Sillgatan) fick sitt namn år 1895 efter posthuset vid Packhusplatsen. Den hette tidigare Sillgatan, men namnändrades efter begäran, då gatan fått dåligt rykte.^[11] Sillgatan blev efter branden år 1813, men särskilt omkring år 1850, den gata där resande drog fram från järnvägsstationen till hamnen och affärer, hotell och emigrantagenturer etablerades. Köpmansgatan blev då mer en bakgata.^[12]
• Köpmansgatan fick sitt namn sannolikt redan i den första stadsplanen år 1621.^[13]
• Norra Hamngatan ligger på norra sidan av Stora Hamnkanalen och fick sitt namn år 1846.^[14]
• Östra Hamngatan låg tidigare på ömse sidor om Östra Hamnkanalen.^[15]
• Norra Larmgatan hette ursprungligen Larmgatan från år 1669. På 1800-talet delades Larmgatan upp i Norra Larmgatan, Södra Larmgatan och Östra Larmgatan.^[16] Norra Larmgatan utgick i samband med att Östra Nordstaden byggdes om.^[17][4] Den sträckte sig från Lilla Klädpressaregatan till Nils Ericsonsgatan.^[18]
• Götgatan fick sitt namn år 1796 och anlades efter branden år 1794 som en tvärgata mellan Spannmålsgatan och Sillgatan.^[8] Den sträcker sig i Nordstans köpcentrum mellan Nordstadstorget och Norra Hamngatan.^[19]
• Lilla Klädpressaregatan fick sitt namn år 1848 efter närheten till Klädpressaregatan. Den sträckte sig mellan Kanaltorget och Norra Larmgatan och utgick vid förändringen av stadsplanen. Namnet återupptogs år 1986 på en gågata inom kvarteret Hövågen i Nordstans köpcentrum. Den kallas även Nya Gatan.^[20][18][4]
• Kanaltorget fick sitt namn år 1883 efter läget vid Östra Hamnkanalen. Torget utgick i samband med att Östra Nordstaden byggdes om.^[21]
• Kanaltorgsgatan fick sitt namn år 1953 efter sträckningen från Kanaltorget.^[21]
• Nils Ericsonsgatan fick sitt namn år 1882 till minne av kanal- och järnvägsbyggaren Nils Ericson.^[22]
• Hötorget anlades i början av 1800-talet på den tidigare bastionen Johannes Rex och fick sitt namn år 1812. Torget begränsades i väster av Norra Larmgatan, i norr av Sillgatans och i söder av Köpmansgatans förlängningar. Det utgick när Östra Nordstaden byggdes.^[23]
• Nordstadstorget är en torgbildning i Nordstan, som fick sitt namn år 1973.^[24] Det sträcker sig mellan Spannmålsgatan och Postgatan.^[25]
• Slakthusgatan drogs fram genom kvarteret Kronobageriet år 1775 och låg mitt emot nuvarande Palacehuset vid nuvarande Norra Hamngatan 38 – Köpmansgatan 29. Den fick sitt namn år 1776 efter det i kvarteret år 1726 anlagda slakthuset. Gatan lades igen efter branden år 1813.^{[26][27][28][29]}

Historiska kvarter

Första kvarteret Gustavus Primus

Alla tomterna i kvarteret Gustavus Primus ägdes från år 1820 till 1853 av färgerifabrikörerna Signeul. De var obebyggda och kallades för ”Signeuls trädgård”.^[30] År 1877 uppfördes det Wernerska huset vid Kanaltorget 1 av direktör Anders Werner efter ritningar av Victor Adler. Det var en femvånings palatslik byggnad med nyrenässansdekorationer. På taket fanns en balustrad från Eriksbergs Mekaniska Verkstad.^[31]

Öster om Wernerska huset, med adress Lilla Klädpressaregatan 4 – Norra Larmgatan 1, uppförde grosshandlare August Wilhelm Belfrage ett fyravåningshus. Det kom senare att tas över av Ahlafors Spinneri AB.^[31]

Kanaltorgsgatan 1 köptes av Anders Werner och övertogs senare av hans bolag. Sonen August William Werner med firma Aug. Werner & Co. lät bygga ett större sjuvåningshus, vilket kom att ombyggas år 1906.^[31]

Kvarteret ingår sedan saneringen av stadsdelen i kvarteret Hövågen.^[32]

Andra kvarteret Hövågen

Kvarteret bestod av nio tomter. Hövågen, som tidigare stått i Brunnsparken, flyttades år 1822 till kvarteret och kom att finnas kvar där in på 1900-talet. Vid Norra Larmgatan 2 uppfördes år 1813 ett envåningshus, vilket var emot byggnadsordningen, som angav att nya byggnader skulle vara minst två våningar. Den kom senare att byggas på med en andra våning. År 1835 såldes fastigheten till Göteborgs stad för att användas som kurhus, vilket efter ombyggnad stod färdigt år 1843. Det kom senare att ersättas av Holtermanska sjukhuset år 1894.^[33]

Vid Norra Larmgatan 4 uppfördes år 1811 ett trevånings stenhus, vilket år 1821 inköptes av barnhusdirektionen i Göteborg, som år 1811 fått en donation av William Chalmers d.y. för att anlägga en slöjdskola. Chalmerska slöjdskolan inledde sin verksamhet den 5 november 1829 och kom att vara kvar där tills den flyttade till nya lokaler på Storgatan den 4 november 1869. Chalmerska slöjdskolan kom år 1833 att förvärva två tomter vid Norra Larmgatan 6. Sedan Nils Ericsonsgatan dragits fram kom år 1908 att uppföras en femvånings industribyggnad, vilken senare kom att inrymma Gumperts tryckerier.^[34] Den 4 mars 1966 öppnade Cue Club på Norra Larmgatan 6, men tvingades senare samma år att stänga. Efter protester öppnades Cue Club igen på Köpmansgatan 52 strax före jul 1966.^[35] Herman Carlson Levin musikinstrument grundades år 1900 i en liten lägenhet på Norra Larmgatan 4. Fastigheten ägdes då av Blidbergs pianofabrik. År 1918 hade verksamheten expanderat och sysselsatte 30 personer och upptog 600 m² av fastigheten. Expansionen fortsatte och år 1943 flyttade fabriken till den före detta Rörstrands porslinsfabrik i Brämaregården.^[36][37]

Vid Norra Larmgatan 8 och 10 – Spannmålsgatan 26 låg stadens materialgård med skjul och mindre byggnader, samt stadens hövåg. Vid Nils Ericsonsgatan 5 uppfördes år 1914 ett kommunalt verkstadshus i sex våningar. År 1919 uppfördes Hotel Atlantic, som var ett av stadens mest toppmoderna, efter ritningar av Karl Alberts.^[38] Det uppfördes för rederiet Sverige–Amerikalinien och stod klart hösten 1921. Rivningen av hotell Atlantic inleddes den 19 april 1971.^[39]

På en tomt uppfördes länshäktet vid Hötorgets norra sida. Det stod klart år 1816 och ersattes av det nya cellfängelset vid Sankt Eriks torg år 1855, varefter den gamla byggnaden övertogs av SJ.^[40]

Kvarteret 2 Hövågen omgärdas sedan saneringen av stadsdelen av Kanaltorgsgatan i norr, Nils Ericsonsgatan i öster, Spannmålsgatan i söder och Östra Hamngatan i väster och omfattar de tidigare kvarteren Gustavus Primus, Klädpressaren och Hövågen.^[41][32]

Tredje kvarteret Klädpressaren

Kvarteret Klädpressaren omgärdades ursprungligen av fästningsverket åt norr och öster, av Östra Hamngatan åt väster och Spannmålsgatan åt söder. Sedan fästningsverket rivits anlades Kanaltorget och delar av kvarteret Primus norr om kvarteret Klädpressaren. Tomtägarna i den östra delen av kvarteret nyttjade fästningsvallen för hönsgårdar, svinhus och fähus och kvartersgränsen i den delen av kvarteret var otydlig. Området kartlades år 1810, varvid gränsen mot Norra Larmgatan i öster blev tydlig. Efter branden år 1794 då hela kvarteret brändes ner fick tomtägarna bestämma om de ville uppföra en- eller tvåvåningshus, men de skulle vara av sten. Trots det kom flera korsvirkeshus att uppföras, liksom ett antal träbodar. I kvarteret bodde i slutet av 1600-talet och under 1700-talet många klädesmakare och klädesfärgare, samt några karduansmakare, vilket givit kvarteret dess namn. Närheten till vallgraven och Östra Hamnkanalen gjorde att de hade tillgång till vatten och avlopp för sina verksamheter.^[42]

I fastigheten Östra Hamngatan 2 – Lilla Klädpressaregatan 1 hade Göteborgs-Posten sina lokaler under åren 1918–1935. Ursprungligen uppfördes byggnaderna av snickarmästare Nicolaus Hultman (efter vilken Hultmans holme uppkallades) efter branden år 1794. Efter ägarbyte åren 1812 och 1814 genomfördes reparation och påbyggnader efter ritningar av Justus Fredrik Weinberg. År 1858 skedde en påbyggnad med en tredje våning åt Lilla Klädpressaregatan efter ritningar av byggmästare F. W. Ulrich. Ytterligare ombyggnad av bottenvåningen till butiker skedde år 1910 och år 1917 utfördes ytterligare påbyggnad. År 1915 blev AB Förenade Svenska Tobaksfabriker ägare, men fastigheterna såldes år 1920 till Fastighets AB Lilla Bommen.^[43] Byggnaden revs i juli 1971.^[44]

Östra Hamngatan 4 inköptes omkring år 1900 av Eric Mellgren & Son, Snus och tobaksfabrik, som var den största tobaksfirman i Göteborg. Firman uppgick i AB Förenade Svenska Tobaksfabriker år 1913, som även övertog fastigheten. År 1920 såldes den till Fastighets AB Lilla Bommen, som lät riva huset och uppförde en större nybyggnad.^[45] Efter branden år 1794 uppfördes ett enkelt tvåvånings stenhus på tomten Östra Hamngatan 8. Sedan AB Luxor förvärvat det år 1926 skedde en större reparation och påbyggnad efter ritningar av Algot och Nernst Hanson. Fastighets AB Lilla Bommen köpte fastigheten år 1934 och lät uppföra ett stort stenhus på tomterna Östra Hamngatan 2–8.^[46]

Tomten Östra Hamngatan 10 – Spannmålsgatan 14 stod efter branden år 1794 obebyggd under många år, tills den bebyggdes år 1808. Det var då ett envånings stenhus, men tillbyggnad till två- och trevåningsbyggnader skedde senare. Under åren 1930 till 1940 ägdes fastigheten av direktör Karl Linder och den såldes år 1940 till Fastighets AB Lilla Bommen.^[47]

År 1862 köpte den katolska församlingen i Göteborg fastigheten vid Spannmålsgatan 18 och lät där uppföra S:t Josefs kyrka efter ritningar av Anton Heres. Kyrkan, som var den första katolska kyrkan i Göteborg, invigdes den 11 juni 1865. Den övergavs år 1938, då församlingen flyttade till den nybyggda kyrkan vid Heden, och köptes av en bostadsförening. Den kom senare att bli möbelmagasin.^[48]

Spannmålsgatan 20 och 22 hade starka garveritraditioner och ägdes redan i slutet av 1600-talet av en karduansmakare. På 1820-talet etablerades det Kindbergska garveriet där och år 1888 utökades det med en tunnbindareverkstad. År 1826 grundade grosshandlare Jonas Kjellberg Sveriges första flickskola genom ett testamente till förmån för ett ”fruntimmers-seminarium”. Nio år senare började skolans verksamhet med 15 elever i föreståndarinnan Helena Eleonora Eldrups bostad i Kindbergska huset, där den höll till fram till år 1841, då den flyttade till fabrikör Signeuls hus vid Lilla Klädpressaregatan 7 – Norra Larmgatan 3. Där fanns den ännu år 1844.^[49][50] I början av 1900-talet övertogs det Kindbergska garveriet av O. P. Andersson & Son för att utöka brännvinsfabriken, som var belägen på tomten norr därom vid Lilla Klädpressaregatan. Sveriges Förenade Linnefabriker köpte huset omkring år 1912 och byggde år 1913 om det till ett fyravånings hus, ritat av Arvid Bjerke. Det kom senare att köpas av AB Wilhelm Denninghoff.^[49]

Efter branden år 1794 kom tomterna Spannmålsgatan 24 – Norra Larmgatan 5 att ägas av börsvaktmästare Peter Påhlson, som lät ta fram en ritning på ett tvåvånings stenhus, men han hann avlida innan det uppförts. Det ersattes år 1905 av en stor magasinsbyggnad i jugendstil, ritad av arkitekterna Robert Hansson och C. A. Löfmark. Det lär ha varit den första byggnaden i betong, som uppfördes i Göteborg. Den kom senare att ägas av fabrikör Wilhelm Hoffmeister och år 1937 förstorades bottenvåningens fönster, efter ritningar av Carl Ritzén.^[51]

År 1743 fick Friedrich Erasmus Bissmarck burskap som skönfärgare i Göteborg och anlade ett färgeri vid Lilla Klädpressaregatan 7 – Norra Larmgatan 3, vilket dock överläts till Fredrik Signeul år 1768. Färgeriet kom sedan att gå i arv i släkten Signeul till år 1851. Det Signeulska färgeriet skall inte förväxlas med det i kvarteret Tenngjutaren. Byggnaderna kom efter år 1862 i brännvinsfirman O. P. Andersson & Sons ägo. De revs år 1927 och ett trevåningshus, ritat av K. A. Boman, uppfördes för AB Arla.^[52]

Kvarteret ingår sedan saneringen av stadsdelen i kvarteret Hövågen.^[32]

Fjärde kvarteret Strykjärnet

Kvarteret Strykjärnet var litet och omgärdades av Götgatan, Spannmålsgatan, Norra Larmgatan och Kronhusgatan. Vid Norra Larmgatan 9 uppfördes år 1879 ett trevånings stenhus. Det byggdes om åren 1912 och 1919 och i huset öppnades Hotel du Nord.^[53]

På tomterna Kronhusgatan 36 och 38 – Norra Larmgatan 11 och 13 bodde under 1700-talet tunnbindare och däldragare, men även annat yrkesfolk.^[54] De tre fastigheterna inköptes strax efter år 1915 av arkitekterna Otto Leonard Dymling och Pehr Nilsson-Hellbing, men deras ritning på ett sexvånings hus i jugendstil kom inte att utföras, utan först år 1929 uppfördes en fastighet för AB Calvert & Co av arkitekt P. Hellbing, som då var ensam ägare.^[55] Sportvagnsimportören Alpen, Gundersen A.-B. höll till i bottenvåningen på Norra Larmgatan 11–13 från år 1951 till slutet av 1950-talet, varefter bilfirman Werner Haavs Folkbilar flyttade in där.^[56] Från år 1966 hyrdes det ut till studenter, de så kallade Kollektivfamiljerna, och revs genom sprängning på morgonen den 3 oktober 1970.^[57][58]

Femte kvarteret Tenngjutaren

Kvarteret Tenngjutaren omgärdades av Spannmålsgatan i norr, Östra Hamngatan i väster, Kronhusgatan i söder och Götgatan i öster. Före branden år 1794 var kvarteret förbundet med kvarteret Strykjärnet. Under slutet av 1600-talet och första hälften av 1700-talet bodde det mycket sjöfolk i kvarteret, men även en del hantverkare, främst smeder och tunnbindare. Åt Östra Hamngatan fanns handelsmän och krögare. Vid branden år 1794 fanns det inte längre några skeppare kvar i kvarteret.^[59]

Östra Hamngatan 12 – Spannmålsgatan 11 köptes år 1860 av redaktörerna Sven Adolf Hedlund och Carl Johan Lindskog och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kom att ha sin redaktion där. År 1876 flyttade tidningen till nya lokaler vid Köpmansgatan i Västra Nordstaden. År 1930 revs huset och ersattes med en sjuvånings affärsbyggnad efter ritningar av Ernst Torulf.^[60] Den nya byggnaden, uppförd i en stålkonstruktion, var försedd med en reklamskylt för Läkerol på taket.^[61] Byggnaden revs genom sprängning den 29 april 1971.^[62]

Östra Hamngatan 14 var i slutet av 1600-talet en skepparegård. År 1764 köptes fastigheten av färgerifabrikör Nils Magnus Bolander och två handelsmän. Den förstördes i branden år 1794 och år 1799–1800 återuppbyggde sonen Gustaf Eric Bolander boningshuset. År 1861 förvärvades fastigheten av fabrikör J. A. B. Boman och grosshandlare Ferdinand Körner, vilka bildade firma J. A. Boman & Co, som var den tredje största tobaksfabriken i Göteborg. Den inlöstes år 1915 av Tobaksmonopolet. Det Bolanderska huset övertogs av byggmästare J. A. Wångstedt, som lät riva det år 1919 och uppföra ett femvånings affärshus efter ritningar av Ture Svanberg och Harald Ericson.^[63]

Östra Hamngatan 16 – Kronhusgatan 18 bestod under 1700-talet av handelsmannagårdar och efter branden år 1794 kom tomterna att köpas av färgare Carl Fredric Signeul. På 1840-talet inrymdes en stearin- och såpfabrik där.^[64] Längs Kronhusgatan låg gårdar, som under 1700- och 1800-talen innehades av skomakare, tunnbindare, slaktare, tenngjutare, bagare, handelsmän och snickare.^[65] Längs Spannmålsgatan fanns det under 1700-talet skjul, magasin och enklare bostadshus, vilka ägdes av skeppare, båtkarlar och hantverkare.^[66] Fastigheten Kronhusgatan 28 – Götgatan 5 blev hörnhus i samband med att Götgatan anlades år 1794. Det uppfördes som ett tvåvånings stenhus efter branden år 1794 av snickare Peter Müller, som var gift med änkan efter snickaremästare Peter Fredrik Schmidt v. Hoja. Gården kallades därför för snickare Schmidts hus och den kom att gå i släkten Schmidts ägo långt in på 1900-talet. Några mindre fasadförändringar genomfördes 1910 och 1912, men byggnaden stod kvar till år 1961, då den revs.^[67] Under 1900-talet inrymdes Gyllenhammars tryckeri i byggnaden och de var bland de sista hyresgästerna som flyttade ut.^[68][5]

Läs hela artikeln om Östra Nordstaden på Wikipedia.

Text: Artikeln Östra Nordstaden på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported

Göteborgsutställningen eller Industriutställningen 1891 i Göteborg, var en stor nationell utställning som presenterade en rad olika verksamheter kopplade till hantverk och industri. Utställningen med 1 100 utställare var placerad på Heden, men området räckte ändå inte till. Vissa verksamheter fick hålla till på Chalmers och Valand, exempelvis elevarbeten från Chalmers och Slöjdföreningens skola samt Materialprovningsanstaltens utställning. Utställningens huvudarkitekt var Adrian C. Peterson.^[1] Byggnadsarbetet utfördes av byggmästaren Abraham Pehrson. Kung Oscar II besökte utställningen, med omdömet; Att det skulle vara så storartadt! Detta hade jag dock inte väntat.

Historia

Industriutställningen invigdes den 1 juli 1891 av landshövding Gustaf Snoilsky och pågick till den 15 september. I anslutning till utställningen arrangerades bland annat även det 17:e Svenska Lantbruksmötet, som invigdes 15 augusti av Oscar II, och som varade i åtta dagar samt en konstutställning. Industriutställningen hade ungefär 140 000 besökare, varav 40 000 var arbetarbesök som bekostades av arbetsgivarna. Lantbruksmötet besöktes av 82 000 personer.^[2] Den inbringade 135 526 kronor till alkoholmissbrukare i Göteborg.^[3]

En rad nymodigheter för sin tid presenterades under utställningen, bland annat den första bensindrivna bilen i Sverige. Det var en Daimler (chaufför ingick) från Frankrike, som ställts till förfogande av Panhard & Levassor och som importerats av Stockholmsfirman Zacco, Bruhn & Co, vars ombud i Göteborg, Boye & Thoresen, ordnade med det praktiska.^[4][5] GHT skriver den 12 augusti 1891: ”Firman Boye & Thoresen utställer ett par mindre petroleum-maskiner samt håller vidare, utanför utställningsområdet, i gång ett par mindre båtar, drifna med petroleummotorer, samt ett fyrhjuligt fordon, det första i sitt slag, där en dylik motor ersätter dragare. Lyckas man i stort genomföra användandet af denna kraft till lands och vatten, och ställa sig icke prisen afskräckande, så kommer troligen uppfinningen att spela stor roll för samfärdseln.”^[6]

Även brännvinet OP Anderson Aquavit lanserades till utställningen under namnet ”Gammal Fin 1ma Aquavit”.^[7]

Det var Hantverksföreningen i Göteborg som tog initiativet till utställningen i samband med att man planerade för att fira sitt tjugofemårsjubileum 1891. Deras mångårige sekreterare, kommunaluppbördskassören J.A. Julin tog därefter upp frågan med Tekniska samfundet som drog upp de stora riktlinjerna. De ledande männen bakom var landshövdingen, greve Gustaf Snoilsky, professorn vid Chalmers, August Wijkander, köpmannen Pehr Lithander samt i ett senare skede då Svenska bryggareföreningen anslöt, genom bryggeriägaren Johan Wilhelm Lyckholm. Hantverksföreningen stod för anordnandet av en utställning för hantverks- och industrialster från västra Sverige, och Tekniska samfundet den för hela landet avsedda specialutställningen av till husbyggnadsfacket hörande råmaterial och arbetsprodukter, apparater och mindre motorer, liksom ritningar och modeller. Ingenjören Arthur Leffler fick uppdraget att genomföra utställningen, och på sommaren 1889 skickades inbjudningar ut.

Utställningsområdet

Utställningsplatsen blev området vid Nya Allén och Stureplatsen (vid Sten Sturegatans början), öster om nuvarande Katolska kyrkan (dåvarande Krügerska villan), samt det nordöstra hörnet av Exercisheden. Huvudbyggnaden låg mittemot Trädgårdsföreningen, och med en bredd av 42 meter och en längd av drygt 100 meter, tog den upp en yta av 4 658 kvadratmeter (inklusive några mindre byggnader). Den återstående delen av Heden reserverades för lantbruksmötet samma år. Ytan som disponerades för utställningen var 16 500 kvadratmeter, varav 8 373 kvadratmeter togs i anspråk för byggnader. En del av Parkgatan stängdes av, då den berördes av utställningens huvudbyggnad.

Tekniska Samfundet anslog en okänd summa som bidrag för uppförandet av en byggnad på Chalmers gård för musealt tillvaratagande av det byggnadsmaterial, som en hel del utställare ställt till institutets förfogande.

Ekonomi

Utställningen tryggades ekonomiskt genom bidrag från staten på 25 000 kronor samt ytterligare ett bidrag på 15 000 kronor, som skulle användas till tekniskt-vetenskapliga provningar; dels genom ett bidrag från Göteborgs stad med 15 000 kronor utan återbetalningsskyldighet och ett lån på 35 000 kronor; dels genom Svenska bryggareföreningen med 5 000 kronor för tomträtten till sin utställningsbyggnad. Även ett tjugotal enskilda personer bildade en garantifond med 42 000 kronor. För Tekniska Samfundet gav utställningen ett överskott på 5 935 kronor, vilket bildade grunden för ”1891 års Industriutställnings överskottsmedel” samt 21 863 kronor på tombolan i särskild räkning.

Läs hela artikeln om Göteborgsutställningen 1891 på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgsutställningen 1891 på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 4.0 Unported